Jordbruks-, skogsbruks- och annan markanvändningssektor står för 25 % av de globala antropogena växthusgasutsläppen. För att kunna nå målet om högst 1,5 graders uppvärmning uppskattar IPCC att det, utöver emissionsreduktioner, kommer krävas upptag i skalan 100 miljarder till 1 biljon ton CO2 under 2000-talet. Här spelar jordbruket en viktig roll och Europeiska kommissionen föreslår ett mål om ett nettoupptag av 310 miljoner ton CO2-ekvivalenter i terrestra ekosystem till och med 2030, genom bland annat kolinlagrande jordbruk. Koldioxidavlägsnande genom kolinlagrande jordbruk skiljer sig från andra industriella metoder då det rör sig om processer som är svåra att kontrollera och som påverkas av flera naturgivna faktorer. Det saknas ekonomiskt genomförbara metoder för storskalig och frekvent kvantifiering och verifiering av kolinlagring. I dagsläget finns ett stort antal aktörer på den frivilliga koldioxidmarknaden för krediter skapade genom kolinlagring i jordbruksmark. Dessa aktörer följer många gånger olika program och tillhandahåller olika typer av krediter, exempelvis krediter för klimatkompensation (offset credits) eller krediter för att uppnå nationella eller globala klimatmål (contributional credits). Krediterna kan säljas under olika permanenskriterier, vanligast är att krediten ska ha en garanterad livslängd på 100 år. Då kolinlagring i marken är en reversibel process och kolet riskerar att återgå till atmosfären är det förknippat med stora osäkerheter att garantera en 100-årig livslängd för denna typ av krediter. En stigande global medeltemperatur utgör en risk, då nedbrytningen av markens organiska material sker snabbare under högre temperaturer och redan idag syns tecken på att kolinlagringen i matjorden försvagats i Finland till följd av stigande medeltemperaturer. Att kvantifiera och verifiera kolinlagring i jordbruksmark kommer med en rad svårigheter. De förändringar i markens kolhalt som sker är små och kan ta flera år innan de går att uppmäta. Att mäta små förändringar i markens kolhalt (% C) är kostsamt och svårt att säkerställa statistiskt. För att kvantifiera markens kolförråd (ton C/ha) behöver dessutom markens densitet mätas vilket är en ytterligare komplicerande faktor. Detta är inte samstämmigt med krav på regelbundna jordprover och årliga kvantifieringar av kolförrådet i marken. När teknologi så som fjärranalys och modellering kombinerat med få datapunkter blir tillräckligt mogen kommer det underlätta verifieringen och övervakning, dock går denna utveckling långsammare än vad klimatmålen kräver. Svårigheten i att garantera permanens samt kvantifiera och verifiera kolinlagring är några av skälen till att köpare av krediter inte är villiga att betala det pris som säljarna förväntar sig för att täcka åtgärdskostnaderna av en växtföljd där huvudfokus är kolinlagring. Åtgärdskostnaden för olika kolinlagrande åtgärder ligger mellan 200 – 4400 kr per ton CO2, där fånggröda har den lägsta åtgärdskostnaden medan vallodling/skyddszoner har den högsta. Per genererad kolkredit (motsvarande 1 ton CO2) kan lantbrukarna få en ersättning mellan 150–1000 kronor, beroende på program och certifiering. För att öka kolpoolens permanens är det möjligt att använda sig av biokol, vars kolsänka kan certifieras genom European Certificate C-sink. Kolinlagrande jordbruk har potential att bidra till fler mervärden, utöver koldioxidupptag, så som minskad övergödning, resiliens mot torka och översvämningar, This work is licensed under CC BY 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/ bördig åkermark, biologisk mångfald och minskad vind-och vattenerosion. För att öka incitament för lantbrukare att tillämpa kolinlagrande jordbruk, och för att öka betalningsvilja hos potentiella kreditköpare, kommer det vara viktigt att lyfta fram och integrera dessa mervärden. Utöver de ekonomiska hindren, finns också hinder i form av naturgivna förutsättningar, t.ex. skiljer sig kolinlagringspotentialen mellan olika jordarter och initial mullhalt. Det kan även finnas odlingspraktiska hinder så som att mellangrödor kan bli ett ogräsproblem, eller uppföröka växtföljdssjukdomar. Vilka prioriteringar anser intressenter att en lantbrukare bör prioritera? Ökad livsmedelsproduktion eller satsa på åtgärder som framför allt maximerar kolinlagringen? En svårighet är också hur lantbrukare som redan har en hög kolhalt ska belönas för tidigare utförda åtgärder och för upprätthållandet av denna kolhalt. Det finns även miljörisker med kolinlagrande jordbruk, så som ökade lustgasutsläpp när kvävehalten i marken ökar. Samtliga aspekter behöver beaktas i utformningen av det kolinlagrande jordbruket.