Gips är ett mineral, ett naturligt hydrerat salt av svavelsyra och kalcium, som förekommer globalt i jordskorpan. Gipsavfall kan materialåtervinnas till 100% sett till grundråvaran gips, kalciumsulfat dihydrat. Åtgärder för utsortering från bygg- och rivningsverksamheter och återföring till industrin som sekundär råvara innebär en mer cirkulär hantering jämfört med att använda gipsavfallet som jordförbättringsmedel där möjligheten för cirkularitet bryts. Internationellt sett har man sedan länge använt naturgips som jordförbättringsmedel inom jordbruket. Erfarenhet och forskning har visat att alkalisk jord och tunga lerjordar kan erhålla förbättrade odlingsegenskaper. I tempererade länder som Sverige har gips däremot inte använts historiskt och det saknas forskning som visar på nyttan med gips på jordbruksmark i Sverige. Med Öland, Gotland och avgränsade områden i Västra Götaland undantaget har Sverige generellt svagt sura jordar i vilka gips inte visat sig ge förbättringar för markens odlingsegenskaper. Gipsavfall från bygg- och rivningsverksamhet och förbränning rekommenderas inte för användning inom jordbruk och vattenvård. Avfallet klarar inte kraven som ställs för användning inom livsmedelsproduktion som jordbruket eller miljövårdsinsatser som vattenvård. Åtgärder där naturgips tillsätts för att minska lakning av fosfor från jordbruksmark till sjöar och vattendrag har studerats i Finland inom projektet SAVE (Saving the Archipelago Sea by applying gypsum to agricultural field) som sedan 2016 studerat hur läckaget av fosfor kan minskas. Resultatet visar att läckaget av fosfor kan minskas med tillsatser av naturgips till alkaliska och svagt sura jordar. Det krävs dock omfattande insatser med en centralt organiserad projektstyrning samt att provningar, kontroller och uppföljningar utförs systematiskt över lång tid. Samma krav på gipsets ursprung och innehåll gäller som vid jordförbättring i produktionshöjande syfte.