Främjandet av en cirkulär ekonomi inom byggsektorn har blivit ett viktigt ämne i Europa, mycket på grund av att såväl byggande som mängder uppkommet bygg- och rivningsavfall ökar för varje år, samtidigt som mål för att mildra miljöpåverkan tillkommer. Det är därför nödvändigt att hitta alternativ i form av så kallade sekundära råmaterial (återanvända eller återvunna från t.ex. bygg- och rivningsaktiviteter), som kan användas i byggsektorn och därmed minska uttag av primära resurser, i linje med principer för hållbar utveckling.

Det huvudsakliga målet med föreliggande rapport är att identifiera de viktigaste möjliggörarna (som driver önskad utveckling framåt) och hindren (eller trösklar, som bromsar eller helt stoppar önskad utveckling), för ökad användning av sekundära råmaterial i Europas byggsektor. Goda exempel från länder där återvinningsgraden är högre än i Sverige kan ligga till grund för hur vi kommer vidare nationellt. Därför har tre länder, där större andel av avfall återanvänds eller återvinns, valts ut för djupare analys av vad som där möjliggjort respektive bromsat (regelverk, konsumentbeteende, etc.) en utveckling till ökad återvinning av bygg- och rivningsavfall. De länder som valts är: Nederländerna, Frankrike och Tyskland.

Enligt olika rapporter och personlig kommunikation med aktörer i såväl Frankrike som Tyskland, är de viktigaste trösklarna användarens/kundens bristande tillit till den återvunna ballastens kvalitet, samt avsaknad av riktlinjer/handledning i hur avfall ska hanteras och användas. Den huvudsakliga möjliggöraren i såväl Frankrike som Tyskland var ökad efterfrågan i spåren av miljömärkning av byggnader.

I Nederländerna har arbetet mot en ökad användning av sekundära råmaterial pågått under lång tid. En viktig utgångspunkt för detta har varit att tillgången till primära råmaterial är relativt begränsad i landet. Framtagandet av lagstiftning som gäller för samtliga byggnadsmaterial, både primära och sekundära, har skapat tydliga ramar för användningen av material i konstruktioner. Tillämpningen av en särskild uppsättning gränsvärden och försiktighetsåtgärder för användning av sekundära råmaterial med högre föroreningsgrad (IBC-material) har också inneburit att sådana material har kunnat användas, åtminstone i större projekt där det funnits möjlighet att investera i tätskikt, utföra övervakning och hantera tillkommande administration. Statliga aktörer har varit tydliga med att sekundära råmaterial ska användas i större utsträckning och också i många egna infrastrukturprojekt använts sig av sådana. På senare år har de blivit än tydligare i sina ambitioner och policys att verka för en cirkulär omställning.