Repeter- och reproducerbarhet vid bestämning av svavelhalt i lågsvavliga kol
1988 (Swedish)Report (Refereed)
Abstract [en]
En ringtest (= interlaboratoriekalibrering) har genomförts för att undersöka precisionen hos en instrumentell metod - ASTM D 4239-C - för bestämning av svavelhalten i kol. Metoden bygger på en konvertering av svavlet till svaveloxider, där huvuddelen utgörs av svaveldioxid som mäts i en flödes-IR-detektor. Syftet med ringtesten var att skaffa underlag för en skärpning, jämfört med ASTM-standarden, av repeter- och reproducerbarhetsgränserna vid analys av kol med svavelhalter under 1 %. Metoden skulle sedan föreslås som svensk standard. Sju laboratorier deltog och sex kolprover med svavelhalter från 0,2 till drygt 0,8 % ingick i ringtesten. Kolen var valda så att de skulle representera normala variationer i karaktär och sammansättning. Det repeterbarhetsintervall som, baserat på ringtestens resultat, kan definieras för svavelhalter upp till 1 % innebär litet mer än en halvering av det som definieras i ASTM-standarden. Därmed är ett första precisionskrav uppfyllt. När svavlet huvudsakligen finns som pyritsvavel tenderar det att vara ojämnt fördelat i kolet även efter malning till analysfinhet, vilket kan påverka repeterbarheten negativt eftersom man vid analysen arbetar med små provmängder. Vad gäller reproducerbarheten har en signifikant förbättring jämfört med ASTM-standarden bara uppnåtts vid de lägsta svavelhalterna, under ca 0,5 %. Eftersom metoden är helt empirisk, dvs bygger på jämförelser med prov med känd svavelhalt, är kvaliteten hos de referensmaterial som används för kalibrering avgörande för tillförlitligheten hos de analysvärden man sedan får. Utbudet av certifierade referensmaterial för svavel i kol med halter under 1 % är ytterligt begränsat och ingen av ringtestens deltagare uppfyllde ASTM-standardens krav med avseende på referensmaterialen. Ringtesten visade att den begränsande faktorn i försöken att uppnå en acceptabel reproducerbarhet vid låga svavelhalter är de otillräckliga referensmaterialen. Resultatet av en kompletterande test där alla deltagare kalibrerade med samma referens före analys av ett "nytt" prov styrker det påståendet. Ett problem är att referensmaterialen, även de certifierade, vid låga svavelhalter har mätosäkerhetsangivelser kring ±10 % (relativt). För att öka noggrannheten vid låga halter förefaller det nödvändigt att kalibrera med kol vars svavelhalt är 2 mass-% eller mer, med betydligt mindre relativfel. Huruvida analysinstrumentets responslinearitet är tillräcklig för ett sådant arbetssätt återstår att visa. Kriterier för kontroll av linearitet och gränser för tillåten avvikelse bör ges i en framtida standard. Den instrumentella metoden är enkel och snabb och har god repeterbarhet. Det förefaller därför värt att satsa på en lösning av problemet med representativ kalibrering av instrumenten. Reproducerbarheten borde då kunna fås inom acceptabla gränser.
Place, publisher, year, edition, pages
Borås: Statens Provningsanstalt (SP) , 1988. , p. 27
Series
SP Rapport, ISSN 0284-5172 ; 1988:13
National Category
Chemical Engineering
Identifiers
URN: urn:nbn:se:ri:diva-83032OAI: oai:DiVA.org:ri-83032DiVA, id: diva2:2113590
Note
SP Rapport 1988:13
ISSN 0282 - 3772
Rapport Värmeforskprojekt B4-703
2026-10-282026-10-282026-10-28Bibliographically approved