I Sveriges växthusgasinventering används en nationellt anpassad metod för att skatta metan-emissioner från lagring av flytgödsel och rötning av stallgödsel i gårdsanläggningar (hela rötnings¬processen inklusive lagring av rötrest). Metoden består delvis av nationellt anpassade emissionsfaktorer och parametrar, och delvis av defaultvärden enligt IPCCs riktlinjer. Underlaget som ligger till grund för dagens inventering baseras på nationella emissionsmätningar som visar på högre metanutsläpp för rötad än för orötad gödsel. I växthusgas¬inventering¬en beräknas metanemissionerna från rötad gödsel vara cirka tre gånger högre än från orötad gödsel. Ser man på IPCCs standardvärden för metanemissioner för orötad flytgödsel respektive rötad gödsel så är förhållandet det omvända (IPCC, 2006; 2019). Sveriges nationella emissions¬faktor för orötad flytgödsel är dock väldigt låg i jämförelse med motsvarande värden i IPCCs riktlinjer. Vid denna studies genomgång av den vetenskapliga litteraturen, IPCCs riktlinjer och andra länders växthusgasinventeringar visas stora skillnader mellan emissionsfaktorer för flytgödsel¬lager och lager med rötat gödsel. Det saknas bra bakgrundsstudier om emissionsmätningar från gödsellager, särskilt studier som på ett rättvisande sätt jämför rötad och orötad gödsel. Generellt inom växthusgasinventeringen baseras många emissionsberäkningar på modell¬beräkningar och laboratorieförsök. Här saknas ofta bra dokumentation om modellerna, särskilt om indata och underlaget som använts för att bygga upp ekvationerna. Det görs även i flera fall antaganden som saknar kvalificerade argument, t ex att det inte kan bli några metanemissioner vid lagring av rötad gödsel eller att de måste vara mycket låga. Dessa antaganden kan dessutom ha stort genomslag i resultatet utan att det kommenteras eller problematiseras. Andra typer av referenser, som underlaget till förnybartdirektivet (Giuntoli m fl, 2017), ger inte heller någon extra information som kan ge större förståelse för emissioner från gödselhantering. Sveriges sätt att skatta metanemissioner från konventionell lagring av flytgödsel och lagring av rötad gödsel sticker ut på så sätt att MCF (metankonverteringsfaktorn) för flytgödsel är betydligt lägre än både andra länders nationella MCF och IPCC:s standardvärden medan förhållandet är det omvända för rötad gödsel där Sverige har ett högre MCF-värde. Vad vi kan se finns det stöd för att det är ett rimligt utfall för svenska förhållanden med tanke på vårt kalla klimat och snabba utgödsling från stall. Det är en fördel att Sverige redan har tagit fram egna MCF-värden, och att de baseras på försök och inte enbart på modellberäkningar, laboratorieförsök eller enkla antaganden. Vårt förslag är att Sverige fortsätter använda samma underlag till MCF som används idag, både för orötad och rötad gödsel. Det som kan förbättras i Sveriges underlag är att:

- Se över B0-värdet för grisgödsel då nuvarande värde bedöms vara för högt. En justering av grisgödselns B0-värde skulle ge lägre skattade metanemissioner, allt annat lika.

- Se över justeringen av reduktionen av VS och B0 vid rötning av gödsel, vilken bedömts vara underskattad. En högre reduktion av VS och B0 vid rötning av gödsel skulle ge lägre skattade metanemissioner vid rötning av stallgödsel i gårdsanläggningar, allt annat lika.

- Uppdatera den så kallade Sverigemixen, det vill säga mixen av gödsel som rötas i gårds- och samrötningsanläggningar, så att den följer statistiken från gödselgasstödet och därmed speglar hur gödselmixen förändrats över tid. Säkerställ korrekt omräkning mellan biogasstatistikens uppgifter om mängd rötad gödsel (ton våtvikt) och uppgifter som behövs i växthusgasinventeringen (ton VS i träck). Detta skulle förbättra data-kvaliteten och skattningarna av metanemissioner, särskilt som mixen ändrats över tid och mängden rötad fast- och djupströgödsel ökar.