Den här rapporten beskriver och analyserar sex svenska innovationsplattformar för hållbara och attraktiva städer. De studerade innovationsplattformarna finns i Borås, Göteborg, Kiruna, Lund, Stockholm och Umeå och har startats och bedrivits med projektstöd av Vinnova i form av en särskild satsning på innovationsplattformar i städer

ABSTRACTUrban experiments, living labs and testbeds have emerged as influential approaches to governing cities around the world. Experimental governance allows stakeholders to trial possible futures and to embrace creativity and innovation in the pursuit of sustainability goals. Experiments are often conducted through triple helix partnerships that favour informal and distributed actions. This is a significant departure from traditional urban development processes that are informed by well-defined processes executed by public authorities to ensure the public good and are legitimated by citizens. In this paper, we investigate this tension between experimental governance and public sector legitimacy by focusing on experimental practices in two Swedish municipalities, Stockholm and Gothenburg. We gathered data through a desk-based study, participant observations and semi-structured interviews with municipal actors to investigate the input, throughput and output legitimacy of municipalities in experimental governance. The findings indicate that municipalities emphasise actions and results from experiments, while de-emphasising reflection and attention to democratic procedures and protection of the public good. The focus on legitimacy reveals the fragmented and instrumental practices of experimental governance and a deficit in organizational capacity with potential detrimental impacts on legitimacy.

Experimental governance is increasingly being implemented in cities around the world through laboratories, testbeds, platforms, and innovation districts to address a wide range of complex sustainability challenges. Experiments often involve public-private partnerships and triple helix collaborations with the municipality as a key stakeholder. This stretches the responsibilities of local authorities beyond conventional practices of policymaking and regulation to engage in more applied, collaborative, and recursive forms of planning. In this article, we examine how local authorities are involved in experimental governance and how this is influencing their approach to urban development. We are specifically interested in the multiple strategic functions that municipalities play in experimental governance and the broader implications to existing urban planning practices and norms. We begin the article by developing an analytic framework of the most common strategic functions of municipalities in experimental governance and then apply this framework to Stockholm, a city that has embraced experimental governance as a means to realise its sustainability ambitions. Our findings reveal how the strategic functions of visioning, facilitating, supporting, amplifying, and guarding are producing new opportunities and challenges to urban planning practices in twenty-first century cities. © 2021 by the author

Våra städer och kommuner arbetar hårt i en tid av komplexa frågor och stora förändringar. Innovation lyfts gärna fram som vägen framåt för att nå en hållbar stadsutveckling, men det finns fler nyanser och andra sidor av detta begrepp. Inom den akademiska litteraturen pågår en problematiserande diskussion, men den syns inte lika tydligt i resten av samhället.

Denna antologi fördjupar och problematiserar diskussionen kring innovation i städer, med specifikt fokus på svenska förhållanden. Boken ger en överskådlig bild av en del av forskningsfältet kring ämnen som rör innovationsprocesser med koppling till kommuners stadsutvecklingsuppdrag. I bokens 15 kapitel beskriver och diskuterar forskare bland annat nya roller och utmaningar för kommunen och dess tjänstepersoner, projektifiering, mätbarhet och värdefrågor, samverkan, lärande, ledarskapsfrågor och konflikthantering.

Boken vänder sig till personer som arbetar med utvecklingsfrågor i kommuner, såsom stadsplanerare eller strateger, men även politiker och tjänstepersoner som arbetar inom andra delar av offentlig sektor.

Projektet Nationell samverkan mellan innovationsplattformar för hållbara attraktiva städer har sedan november 2016 arbetat med kunskapsutbyte och lärande mellan de sex städerna Borås, Göteborg, Kiruna, Lund, Malmö och Stockholm som ingår i Vinnovasatsningen “Utveckling av innovationsplattformar för hållbara attraktiva städer”. Alla städer har, på lite olika sätt, tagit sig an utmaningen att bygga innovationskapacitet och hitta vägar runt hinder för innovation för hållbar stadsutveckling.Tillsammans har städerna utvecklat unik kunskap om lokala samhällsutmaningars komplexitet och på vilket sätt innovationsarbete kan främja en hållbar utveckling. Fokus för arbetet har varit gränsöverskridande samarbete och på vilket sätt gränsgångare, ledarskap, organisationskultur och stödjande strukturer kan bygga kapacitet och mobilisera en omställning för hållbar utveckling. Med andra ord hur man kan utveckla innovationskapacitet och innovationsledning för hållbar samhällsutveckling i städer.Redan i halvtidsrapporten Leda och organisera innovation för hållbara städer och samhällen -erfarenheter från innovationsplattformarna 2017, redovisades viktiga erfarenheter med konkreta exempel från de olika städernas innovationsplattformar. I rapporten beskrivs också några av de samhällsomvälvande hållbarhetsutmaningar som gör behovet av radikalt nya lösningar ocharbetssätt akut. Rapporten argumenterade för att många av utmaningarna är så komplexa att det behövs ett helhetsperspektiv som inkluderar samverkande aktörer från både regionala instanser, den statliga nivån och nationella och internationella nätverk, för att möjliggöra innovation och förändring på det lokala planet. Den här rapporten bygger vidare på dessa erfarenheter, med en rad slutsatser och exempel som kan användas på kommunal nivå, men den innehåller också ett förslag på en agenda för nationella och regionala aktörer.Under det senaste året, med bland annat alarmerande klimatrapporter, fortsatt ökade sociala klyftor, en extrem värmebölja som stressade samhällssystemen och politisk turbulens både nationellt och internationellt har vår övertygelse stärkts än mer; innovationsplattformar är centrala för att utifrån sina unika lokala förutsättningar utforska och utveckla lösningar för hur vi ska klara av samhällets hållbarhetsutmaningar.

Malmö har sedan 1990-talet genomgått en stor förändring, från att i ett globalt perspektiv ha varit en relativt okänd stad i södra Sverige, till att numeravara en förebild för hållbar stadsutveckling. Varvsindustrins kollaps i mittenav 1980-talet katalyserade gemensamma krafter och en vilja att transformera staden och ekonomin i en postindustriell riktning. En rad faktorer drevpå den snabba omvandlingen av staden, men två stadsutvecklingsinitiativkan sägas stå i centrum för utvecklingen. Västra Hamnen, den högprofilerade ombyggnationen av tidigare industrimark till en stadsdel med genomgående hållbarhetsprofil som initierades i samband med Bomässan 2001och som fortfarande vidareutvecklas med flera etapper, och EkostadenAugustenborg, en stadsdelsomvandling av ett befintligt bostadsområde från1940-talet som påbörjades i slutet av 1990-talet och som fortsätter än idag.De båda initiativen representerar två olika tillvägagångssätt, som leder tillolika konsekvenser och möjligheter.Syftet med detta kapitel är att jämföra och kontrastera Västra Hamnenoch Ekostaden Augustenborg som alternativa vägar till innovativ hållbarstadsutveckling. Vi presenterar två olika sätt att stadsutveckla, som kan sessom idealtyper, projekt respektive testbädd. Vi använder därefter dessa tvåidealtyper och exemplifierar med hjälp av Västra Hamnen och Augustenborg och diskuterar för- och nackdelar med de olika tillvägagångssätten.Kapitlet bygger på data som samlats in genom platsbesök i de båda områdena, intervjuer med kommunföreträdare och konsulter som varit involverade i de två stadsutvecklingsprojekten samt dokumentstudier.

De intervjuade aktörerna ser avfallsminskning som en viktig men relativt ”ny” fråga. Tidigare har den dominerande frågan inom avfallsområdet varit sortering. Aktörerna är också intresserade av nyckeltal och statistik som visar såväl mängder av avfall som klimatpåverkan och ser att detta kan vara relevant att arbeta med.

Målet med projektet har varit att undersöka attityder hos prioriterade målgrupper avseende på: 

1. Avfallslämnarens roll och möjligheter att påverka mängden avfall. 
2. Behovet och nyttan av att visualisera avfallslämnarens klimatpåverkan genom ett mätetal.
3. Möjligheter kopplat till att fördela klimatutsläppen från energiåtervinning av avfall mellan energiprodukterna och avfallstjänsten.

Syftet med arbetet har varit att undersöka attityder kring ovanstående frågor för att skapa en bättre förståelse för hur Avfall Sverige och Energiföretagen kan kommunicera kring omallokeringsfrågan till aktörer och intressenter inom prioriterade sektorer. Arbetet skall ligga till grund för en fortsatt diskussion kring avfallets klimatpåverkan och en eventuell förändring av fördelningen av klimatpåverkan mellan avfall och fjärrvärme. 

Arbetet har genomförts genom ett antal intervjuer med huvudaktörer: avfallslämnare i form av civilsamhälle (kommuner, fastighetsägare), avfallslämnare i form av industri samt myndigheter och intresseorganisationer. 

När det gäller en förändring av hur klimatpåverkan allokeras, från värme- och elkunden till avfallslämnaren är det en större skepticism som råder bland respondenterna. Det är flera aktörer som lyfter frågetecken kring en allokering av klimatpåverkan till avfallslämnaren. Argumenten rör att man inte tror att det har effekt för avfallsminskning utan att det är en krånglig väg för att uppnå en kommunikation kring avfallets klimatpåverkan. Det finns också farhågor kring allokering av klimatpåverkan till avfallslämnaren i form av att det är ett försök att göra fjärrvärmens klimatpåverkan lägre. Frågetecken lyfts kring huruvida det verkligen är avfallsminimering som är det yttersta syftet. 

Det finns bland flera aktörer en önskan om att fjärrvärmeanläggningarna ska ställa större krav på avfallet som bränsle. Att anläggningarna genom kravställning sätter press på kommuner och andra avfallslämnare att sortera bättre och på så sätt minska avfallsmängderna. 

Det finns också en skepticism mot att allokera klimatpåverkan till hushållen. Man menar att det inte är de som har påverkan på de stora utsläppen, och att de inte riktigt kan styra över avfallet. Att det snarare är till produktionsledet som klimatpåverkan bör räknas, och att det här är möjligt att påverka de stora mängderna. Det är flera respondenter som återkommer till industrins roll, och de som styr över exempelvis förpackningarna som sedan når hushållen. 

Avfallsminimering och energiåtervinning är komplexa frågor och för att komma vidare i diskussionen kring avfallslämnarens roll, visualisering av klimatpåverkan från avfall samt en eventuell omfördelning av klimatutsläppen mellan energiprodukterna och avfallstjänsten föreslås två övergripande kommunikationsstrategier: 

1. Höja kunskapsnivån
2. Öka diskussionen om en förändring av klimatallokeringen