Denna rapport analyserar klimatpåverkan från privatkonsumtionen i Malmö och
identifierar vilka insatser som krävs för att Malmö stad ska nå sitt mål om att minska
konsumtionsbaserade utsläpp i linje med Parisavtalets 1,5-gradersmål. Syftet är att ge
Malmö stad ett välgrundat kunskapsunderlag som kan ligga till grund för att prioritera
och utveckla effektiva åtgärder för en mer hållbar konsumtion och minskad
klimatpåverkan, både på kort och lång sikt.
Utgångspunkten är att Malmöbornas konsumtionsrelaterade utsläpp behöver minska
från cirka 5,7 ton koldioxidekvivalenter per person 2022 till 3,1 ton år 2030, och vidare
till 1 ton år 2050. Analysen fokuserar på tre huvudsakliga påverkansfaktorer:
• Malmöbornas livsstil, attityder och vanor
• Stadens fysiska, digitala och sociala infrastruktur som skapar förutsättningar för
livsstilsförändring
• Malmö stads möjligheter att påverka konsumtionsmönster genom egna
verksamheter, styrning och investeringar samt indirekta åtgärder
I analysen undersöks potentialen för utsläppsminskningar inom olika
konsumtionskategorier genom fyra framtidsscenarier, som sträcker sig från att inga
omfattande förändringar görs till att de mest ambitiösa åtgärderna vidtas.
Det mest ambitiösa scenariot är det enda som når målen och visar att mycket omfattande
förändringar krävs. Trots att livsstilsförändringar har stor potential att sänka utsläppen,
räcker de inte ensamma för att nå målen. Livsstilsförändringar och stödjande
infrastrukturåtgärder måste kombineras med ett kraftfullt teknikskifte. Endast genom att
kombinera dessa kan målet för konsumtionsbaserade utsläpp nås. Dessutom behöver
förändringarna omfatta samtliga konsumtionsområden, inte bara de kategorier som står
för de största utsläppen.
Rapporten pekar vidare på en rad åtgärder som Malmö stad kan vidta för att nå ut till
olika delar av konsumtionen och olika grupper i befolkningen. Åtgärderna omfattar en
kombination av infrastruktursatsningar (som utbyggnad av kollektivtrafik, cykelvägar
och digitala tjänster), stöd för beteendeförändringar (som dialog och
informationsinsatser) samt insatser som stärker social inkludering. Det är avgörande att
dessa åtgärder genomförs på ett samordnat sätt, då infrastruktursatsningar uppnår
optimal effekt först när de beaktar och integreras med beteendefaktorer. Om åtgärder
utförs isolerat finns risken att omställningsarbetet uppfattas som fragmenterat snarare än
som en sammanhängande helhet.
Ingående data visar tydligt att det finns stora variationer i utsläpp mellan stadens olika
delar och även om konsumtionskompassen endast visar aggregerade data, kan vi anta att
de allra största skillnaderna finns mellan enskilda hushåll. Det innebär att insatserna
behöver anpassas utifrån lokala förutsättningar och sociala skillnader. För att underlätta
för staden att utforma riktade insatser har projektteamet identifierat fem grupper av
delområden, där områdena klustrats baserat på gemensamma faktorer inom
inkomstnivå, boendetyp, hushållssammansättning och utsläppsnivå. Klustringen kan
med fördel granskas och förfinas genom en djupare och mer differentierad analys.
Listan över möjliga åtgärder tydliggör att många insatser även har stor potential att ge
positiva bieffekter, såsom ökad livskvalitet, bättre folkhälsa och minskad segregation.
Avslutningsvis konstaterar rapporten att omställningen till klimatsmart konsumtion
kräver samverkan, både mellan Malmö stads olika omställningsområden och mellan
stad, invånare och olika aktörer inom näringsliv och civilsamhälle. Rättvisa och
3livskvalitet måste vara vägledande i utformningen av insatserna. De identifierade
klustren kan användas för att säkerställa att åtgärderna riktas rätt och inkluderar hela
Malmö och genom att adressera både fysiska förutsättningar och individuella drivkrafter
kan Malmö stad bana väg för en hållbar konsumtionsomställning som gynnar både
klimatet och stadens invånare.