A major source of CO2 emissions is the flaring of steel mill gas. This work demonstrated the enrichment of carboxydotrophic bacteria for converting steel mill gas into volatile fatty acids and H2, via gas fermentation. Several combinations of pure and mixed anaerobic cultures were used as inoculum in 0.5-L reactors, operated at 30 and 60 °C. The process was then scaled up in a 4-L membrane bioreactor, operated for 20 days, at 48 °C. The results showed that the enriched microbiomes can oxidize CO completely to produce H2/H+ which is subsequently used to fix the CO2. At 30 °C, a mixture of acetate, isobutyrate and propionate was obtained while H2 and acetate were the main products at 60 °C. The highest CO conversion and H2 production rate observed in the membrane bioreactor were 29 and 28 mL/LR/h, respectively. The taxonomic diversity of the bacterial community increased and the dominant species was Pseudomonas.

BACKGROUND: Caloramator celer is a strict anaerobic, alkalitolerant, thermophilic bacterium capable of converting glucose to hydrogen (H2), carbon dioxide, acetate, ethanol and formate by a mixed acid fermentation. Depending on the growth conditions C. celer can produce H2 at high yields. For a biotechnological exploitation of this bacterium for H2 production it is crucial to understand the factors that regulate carbon and electron fluxes and therefore the final distribution of metabolites to channel the metabolic flux towards the desired product.

RESULTS: Combining experimental results from batch fermentations with genome analysis, reconstruction of central carbon metabolism and metabolic flux analysis (MFA), this study shed light on glucose catabolism of the thermophilic alkalitolerant bacterium C. celer. Two innate factors pertaining to culture conditions have been identified to significantly affect the metabolic flux distribution: culture pH and partial pressures of H2 (PH2). Overall, at alkaline to neutral pH the rate of biomass synthesis was maximized, whereas at acidic pH the lower growth rate and the less efficient biomass formation are accompanied with more efficient energy recovery from the substrate indicating high cell maintenance possibly to sustain intracellular pH homeostasis. Higher H2 yields were associated with fermentation at acidic pH as a consequence of the lower synthesis of other reduced by-products such as formate and ethanol. In contrast, PH2 did not affect the growth of C. celer on glucose. At high PH2 the cellular redox state was balanced by rerouting the flow of carbon and electrons to ethanol and formate production allowing unaltered glycolytic flux and growth rate, but resulting in a decreased H2 synthesis.

CONCLUSION: C. celer possesses a flexible fermentative metabolism that allows redistribution of fluxes at key metabolic nodes to simultaneously control redox state and efficiently harvest energy from substrate even under unfavorable conditions (i.e. low pH and high PH2). With the H2 production in mind, acidic pH and low PH2 should be preferred for a high yield-oriented process, while a high productivity-oriented process can be achieved at alkaline pH and high PH2.

Background: Caldicellulosiruptor species have gained a reputation as being among the best microorganisms to produce hydrogen (H2) due to possession of a combination of appropriate features. However, due to their low volumetric H2 productivities (Q H2), Caldicellulosiruptor species cannot be considered for any viable biohydrogen production process yet. In this study, we evaluate biofilm forming potential of pure and co-cultures of Caldicellulosiruptor saccharolyticus and Caldicellulosiruptor owensensis in continuously stirred tank reactors (CSTR) and up-flow anaerobic (UA) reactors. We also evaluate biofilms as a means to retain biomass in the reactor and its influence on Q H2. Moreover, we explore the factors influencing the formation of biofilm. Results: Co-cultures of C. saccharolyticus and C. owensensis form substantially more biofilm than formed by C. owensensis alone. Biofilms improved substrate conversion in both of the reactor systems, but improved the Q H2 only in the UA reactor. When grown in the presence of each other's culture supernatant, both C. saccharolyticus and C. owensensis were positively influenced on their individual growth and H2 production. Unlike the CSTR, UA reactors allowed retention of C. saccharolyticus and C. owensensis when subjected to very high substrate loading rates. In the UA reactor, maximum Q H2 (approximately 20 mmol∈·∈L-1∈ ·∈h-1) was obtained only with granular sludge as the carrier material. In the CSTR, stirring negatively affected biofilm formation. Whereas, a clear correlation was observed between elevated (>40 μM) intracellular levels of the secondary messenger bis-(3′-5′)-cyclic dimeric guanosine monophosphate (c-di-GMP) and biofilm formation. Conclusions: In co-cultures C. saccharolyticus fortified the trade of biofilm formation by C. owensensis, which was mediated by elevated levels of c-di-GMP in C. owensensis. These biofilms were effective in retaining biomass of both species in the reactor and improving Q H2 in a UA reactor using granular sludge as the carrier material. This concept forms a basis for further optimizing the Q H2 at laboratory scale and beyond. © 2015 Pawar et al.; licensee BioMed Central.

MultiBio syftade till att etablera och demonstrera ett nytt bioraffinaderi-kaskadkoncept med tre förnybara biobaserade produkter: 1) bioväte, 2) biopolymerer och 3) proteinrika foderingredienser för fiskodling. Kaskadkonceptet utnyttjar förmågan hos en bakterie (Caldicellulosiruptor saccharolyticus) att omvandla näringsämnen som finns i massa- och pappersindustrins lågvärdiga processavloppsvatten till högvärdiga produkter vätgas, organiska syror och mikrobiell biomassa. Det utgående vattnet, rikt på organiska syror, hanteras sedan i en bioprocess med blandad mikrobiell kultur som används för att rena processvattnet och samtidigt producera biopolymerer av typen polyhydroxyalkanoater (PHA). Eftersom C. saccharolyticus proteininnehållet är mer än 63 % av celltorrvikt, utvärderades deras potential för beredning av fiskfoder.

En fiberslam-innehållande CTMP-restström visade sig vara en lämplig råvara för konceptet. På grund av säkerhetsrisker flyttades demoskalaexperimenten av biovätgasteknik från Biorefinery-demoanläggning (Örnsköldsvik) med 40 m3 kapacitet till ATEX-klassificerad pilotskaleanläggning med 0,4 m3 kapacitet. Därför kunde inte tillräckligt med bakteriebiomassa för den storskaliga fiskfoderingrediensen produceras. Experiment i laboratorieskala med Caldicellulosiruptor-celler som fiskfoderingrediens visade lovande resultat som en proteinrik, hållbar fiskfoderingrediens. Dessutom visade PHA-biopolymeren gynnsamma resultat som fiskfoderingrediens för experiment på Gårdsfisk AB. Experimentella test i laboratorieskala visade att bioslammet från bruken kunde ackumulera PHA till cirka 20 % av dess torrvikt. Massbalansbedömningar baserade på realistiska förväntningar indikerade en produktionspotential på 3 600 ton PHA per år från tillgängligt organiskt avfall vid de två ingående bruken. 

MultiBio-konceptet har en positiv klimatpåverkan jämfört med nuvarande behandling och har potential att bidra i rätt riktning för att uppnå 7 av de 10 svenska miljömålen. Genom en detaljerad genomförbarhetsanalys föreslogs scenarier med en stegvis implementering. MultiBio-kaskadprocessen kan implementeras med ytterligare nödvändig utveckling med god affärspotential och en positiv effekt på klimatförändringen. Men bioväte-tekniken behöver vidareutvecklas innan detta kaskad-koncept kan implementeras. Samtidigt visar ett scenario med enbart biopolymerteknologi redan nu en signifikant affärspotential och ännu större positiv effekt på klimatförändringen. En framgångsrik demonstration av det senare scenariot med endast PHA-produktion kan leda till att det genomförs inom de närmaste åren. Dessutom MultiBio har rönt stor uppmärksamhet regionalt och nationellt men även internationellt med totalt 65st medianoteringar. En licentiatavhandling och tre examensarbeten har färdigställts kopplat till projektet. Sammantaget har MultiBio framgångsrikt uppnått sina syften och mål.

BACKGROUND: Caldicellulosiruptor saccharolyticus has the ability to produce hydrogen (H2) at high yields from a wide spectrum of carbon sources, and has therefore gained industrial interest. For a cost-effective biohydrogen process, the ability of an organism to tolerate high partial pressures of H2 (PH2) is a critical aspect to eliminate the need for continuous stripping of the produced H2 from the bioreactor.

RESULTS: Herein, we demonstrate that, under given conditions, growth and H2 production in C. saccharolyticus can be sustained at PH2 up to 67 kPa in a chemostat. At this PH2, 38% and 16% of the pyruvate flux was redirected to lactate and ethanol, respectively, to maintain a relatively low cytosolic NADH/NAD ratio (0.12 mol/mol). To investigate the effect of the redox ratio on the glycolytic flux, a kinetic model describing the activity of the key glycolytic enzyme, glyceraldehyde-3-phosphate dehydrogenase (GAPDH), was developed. Indeed, at NADH/NAD ratios of 0.12 mol/mol (Ki of NADH = 0.03 ± 0.01 mM) GAPDH activity was inhibited by only 50% allowing still a high glycolytic flux (3.2 ± 0.4 mM/h). Even at high NADH/NAD ratios up to 1 mol/mol the enzyme was not completely inhibited. During batch cultivations, hydrogen tolerance of C. saccharolyticus was dependent on the growth phase of the organism as well as the carbon and energy source used. The obtained results were analyzed, based on thermodynamic and enzyme kinetic considerations, to gain insight in the mechanism underlying the unique ability of C. saccharolyticus to grow and produce H2 under relatively high PH2.

CONCLUSION: C. saccharolyticus is able to grow and produce hydrogen at high PH2, hence eliminating the need of gas sparging in its cultures. Under this condition, it has a unique ability to fine tune its metabolism by maintaining the glycolytic flux through regulating GAPDH activity and redistribution of pyruvate flux. Concerning the later, xylose-rich feedstock should be preferred over the sucrose-rich one for better H2 yield.

Detta hypotestestförprojekt har haft som mål att validera potentialen för ett nyttmultifunktionellt kaskadbioraffinaderi som producerar fyra viktigaplattformsprodukter från ett Kraftverk: cellulosa, lignobränsle, biovätgas ochbiopolymer. Eftersom cellulosa- och ligninproduktionslinjer är väl karakteriseradefokuserar Bioplastogen på att utvärdera och identifiera möjligheter ochutmaningar vid vätgas- och bioplastproduktion från hemicellulosarestprodukter.Utförandet har varit indelat i tre faser dvs 1) identifierandet av hemicellulosarikaströmmar för biovätgasprocessen, 2) fermenteringexperiment för produktion avvätgas och organisk syra, 3) omvandling av organisk syra till PHA genomaktiverat slam. Valet av hemicellulosafraktion baserades på ett litteraturstudieoch genom diskussioner med personal på olika bruk och på LignoBoostpilotanläggning. Eftersom Lignoboost restprodukt har alternativaanvändningsområdet och hög halt inhibitorer togs ett beslut att användahemicellulosa som extraheras innan den blir en del av svartlut.Hemicellulosafraktionen bestod av 19g/L organiskt material varav sockerarternafrämst var pentoser. Fraktionens effekt på vätgasproduktionen utvärderas iserumflaskor och bioreaktorer med osmotoleranta stammar avCaldicellulosiruptor sacchrolyticus. Bioprocessen utvecklades även förindustriella applikation. Försök i serumflaskor visade potential förbiovätgasproduktion som inte kunde replikeras i reaktorsförsöken. Förslag på nystrategi för att förbättra biovätgasproduktionen också i reaktorförsken kan vara attantinger anpassa mikroorganismerna till de nya substraten och/eller att användablandkulturer som kan vara mer robusta mot denna typ av substrat.Den organiska biprodukten från biovätgasprocessen användes förbiopolymerproduktionsprocessen. Två olika slam från Sjölundavattenreningsanläggning användes och visade en bra potential genom attackumulera mer än 25% av gPHA/gVSS. Detta resultat stärkte projekthypotesen.Nästa steg blir att använda ett acklimatiserat slam från biologisk vattenrening frånett pappersmassabruk.Genom Bioplastogen har vi stärkt våra hypoteser men också identifieradestrategier för fortsatt förbättring som förhoppningsvis kan bli implementerade iansökt fortsättningsprojekt – HyPer