I tunnlar för spårbunden trafik har allt fler upphöjda gångbanor projekterats de senaste åren. Dessa gångbanor är belägna lägst i jämnhöjd med överkanten på rälsen och som högst i jämnhöjd med tågets utgångar, med en sträckning längs med spårtunneln, och är avsedda att användas vid utrymning. Upphöjda gångbanor har framhållits som en personsäkerhetshöjande åtgärd, men dess egentliga påverkan på säkerhetsnivån är baserade på mycket begränsade erfarenheter och osäkert beräkningsunderlag.

Syftet med utfört utrymningsförsök har varit att studera människors beteende och förflyttning vid utrymning på upphöjda gångbanor.

Det övergripande projektmålet har varit att utveckla förslag till riktlinjer (beslutsunderlag) angående hur olika faktorer som påverkar utrymningsförloppet på upphöjda gångbanor ska hanteras vid brandteknisk projektering. Målet med de utförda försöken som presenteras i denna rapport var att generera ett kvantitativt och kvalitativt resultat, som stöd och underlag till dessa riktlinjer.

Arbetet har begränsats till att behandla flöde av personer, nyttjande av gångbanebredden, människors förutsättningar att passera långsamgående samt möjlighet till utrymning för rullstolsburna. Rapporten har dessutom kompletterats med observationer som gjorts då insamlat videomaterial bearbetats i samband med analysen.

Utrymningsförsöket genomfördes på Skarpnäcks tunnelbanestation, Stockholm. Då stationen inte har några befintliga upphöjda gångbanor byggdes en gångbana med hjälp av skärmväggar intill perrongkanten. Totalt 111 försökspersoner deltog, varav tre var rullstolsburna.

Försöket var indelat i fem delförsök. I delförsök 1, 3 och 5 förflyttade sig hela försöksgruppen från ena änden av gångbanan till den andra. Bredden varierades mellan 1,20 m, 1,05 m respektive 0,90 m. I delförsök 2 och 4 delades försöksgruppen upp i två delar. Hälften förflyttade sig, likt tidigare delförsök, längs med gångbanan och hälften startade i det tåg som fanns parkerat intill gångbanan och anslöt sedan till flödet på gångbanan. Bredden varierades mellan 1,20 m respektive 1,05 m. Referensförsök utfördes i en korridor, som också den byggdes upp med skärmväggar på perrongen. När del- och referensförsöken var avslutade ombads försökspersonerna att delta i en enkätstudie, vilket de flesta valde att göra.

Resultaten från försöket visar att personflödet sjönk med minskad bredd på gångbanan. Detta gällde för samtliga punkter där flödet mättes, inklusive flödet ut ur tåget. I resultaten framgår också att gångbanans bredd nyttjades i större utsträckning på den del av gångbanan där ett tåg stod parkerat intill gångbanan än på den del där det var öppet ut mot spårområdet.

I enkätundersökningen framgår att nästan hälften av försökspersonerna upplevde att det var problem att passera långsamgående personer. Vissa passerade, men med svårigheter, och andra ville passera, men fick inte möjlighet till det.

En av de tre rullstolsburna som deltog i försöket upplevde obehag orsakat av gångbanans höjd och bredd, vilket resulterade i att personen endast deltog i delförsök 1 och 2.

With the purpose to increase the knowledge on human behaviour when evacuating along elevated platforms, an experiment was carried out at the subway station of Skarpnäck, Stockholm, in October 2016. The overall project objective was to develop basic data for guidelines regarding fire safety design concerning evacuation along elevated platforms. The experiment was designed as a group experiment divided into five different scenarios. In total, 111 persons of mixed gender and age participated. The results from the experiment show that the flow rate along the elevated platform decreased as the walkway was getting narrower. It could also be seen that along the first half of the walkway, where a train was located on the rail track next to the elevated platform, the flow rate was higher and the width of the walkway was used to a lager extent compared to the second half of the walkway where the platform was open to the track area. One of three wheelchair users who participated in the experiment expressed discomfort caused by the height and the width of the walkway and nearly half of the participants experienced problems with passing others walking slower than themselves.

It’s getting more and more common to

build infrastructures underground, which results in more people using underground facilities in their everyday life. The evacuation routes from this environment often involve long, ascending tunnels. In order to evaluate the evacuation time for these facilities, knowledge about people’s movement in this kind of environment is required. Today the knowledge within this area is limited, why new research within this field is needed.

The current study included two essential parts; 1) initial literature review where the state of the art within the current research field was mapped and 2) an experiment. The purpose of the experiment was to study people

’s walking speed and behaviour during ascending evacuation in inclined tunnels. The aim of the study was to develop data that can be used as basis for guidelines regarding fire safety design in major infrastructure projects and risk and safety assessment of underground facilities.

The experiment was carried out at the Äspö Hard Rock Laboratory in March 2018. In total 32 persons participated and they were asked to individually walk upwards 907 m in a tunnel with an inclination of 14 %. When walking in the tunnel, the participants

’ walking speed, vertical walking speed, pulse and rating of perceived exertion were documented. In addition to the individual tests in the tunnel, the experiment included reference tests and a survey.

When comparing the walking speeds collected in the current experiment with the walking speeds from previous experiments where people were asked to walk upwards long stairs, it can be seen that the walking speeds in the current experiment are higher. When comparing the vertical walking speeds, the result is reversed. A possible explanation for this is that climbing the stairs requires a larger vertical movement compared to moving in the tunnel where the movement is more horizontal.

In the current experiment, 59 % of the participants used an identifiable strategy when moving upwards in the tunnel. The strategies have been categorized as follows:

1) Adjust the walking speed to a pace the participant believe he/she can keep for a longer distance.

2) Focus on breathing.

3) Keep a lower walking speed in the beginning.

4) Concentrate on the surroundings to avoid thinking about how tired he/she is.

5) Focus on the goal.

In general, when walking up the tunnel the walking speed was more or less the same during the whole climb, but the participants experienced a considerable increased perceived exertion. This can be the result of Strategy 1 presented above.

The results of the current experiment show a tendency for walking speed to decrease with increased fatigue. A comparison between the rating of perceived exertion and the normalized walking speed indicates that the walking speed and fatigue stabilized during the movement in the tunnel.

Undermarksanläggningar utgör en allt större del av samhällets infrastruktur och fler och fler vistas i anläggningar under mark. Vid utrymningsdimensionering av sådana anläggningar är kunskap om människors förflyttning i sådana miljöer en förutsättning, varför forskning på exempelvis människors gånghastighet har genomförts under många år. I undermarksanläggningar med begränsat infallande ljus utifrån bör utrymningsbelysning utformas så att den genererar både en orienterande och en belysande funktion. Dessa funktioner bör upprätthållas även om tunneln rökfylls och ordinarie belysning fallerar. Det är dock tveksamt om de krav som ställs på utrymningsbelysning i tunnlar är tillräckliga för att utrymningsbelysningen ska upprätthålla avsedda funktioner i rökfylld miljö.

Den aktuella studien kan delas in i två delmoment; områdesöversikt och försök. Syftet med studien var att studera hur olika belysningsarmaturer påverkar människors beteende och förflyttning vid utrymning av en rökfylld tunnel. Målet var att genom ett fullskaleförsök samla in data som i ett senare skede kan nyttjas som underlag vid projektering av större infrastrukturprojekt samt vid risk- och säkerhetsvärdering av undermarksanläggningar.

Försöket genomfördes i Masthamnstunneln i Stockholm i oktober 2019 där 43 personer deltog. Respektive persons gånghastighet dokumenterades medan de, en och en, gick en sträcka om 150 m i den rökfyllda tunneln med olika utrymningsbelysningar. Inför försöket togs tre olika scenarier fram (scenario A, B och C) och varje deltagare genomförde två av dessa scenarier. I scenario A och B utgjordes utrymningsbelysningen av punktbelysning med 8 m (A) respektive 24 m (B) mellan belysningsarmaturerna och i scenario C utgjordes utrymningsbelysningen av en kontinuerlig ljusslinga. Allmänbelysningen var släckt i samtliga scenarier och i övrigt var förutsättningarna desamma. Även ett referensförsök på plant underlag utanför tunneln genomfördes.

Resultaten av det aktuella försöket visar att försöksdeltagarnas gånghastighet påverkas av att de förflyttar sig i en rökfylld miljö jämfört med förflyttningen i en rökfri miljö. Av de deltagare som fullföljde både referensförsöket och förflyttningen i tunneln var det 87 % som hade en högre gånghastighet i referensförsöket. Även typen av utrymningsbelysningen påverkade försöksdeltagarnas gånghastighet. Cirka 71 % respektive 93 % av deltagarna förflyttade sig snabbare i scenario C med kontinuerlig belysning jämfört med scenario A och B.

I det aktuella försöket använde cirka 81 % av försöksdeltagarna en medveten strategi under förflyttningen i den rökfyllda tunneln. De tre vanligast förekommande strategierna som identifierats var; 1) försöksdeltagaren använde sig av en vägg, träräcket där belysningsarmaturerna monterats eller annan fast konstruktion för att orientera sig i tunneln, 2) försöksdeltagaren orienterade och/eller skyddade sig genom att sträcka ut armar eller känna sig för med händer och/eller fötter samt 3) försöksdeltagaren försökte använda sig av ljuset från belysningsarmaturerna.

Rapporten avses att utgöra ett stöd för planering och riskbedömning inför och vid räddningsinsatser i spårtunnlar. Rapporten sammanfattar tidigare forskning och kunskap avseende branddynamik i tunnlar, räddningstjänstens förflyttning vid insats, brandsläckning i fordon samt insatshöjande åtgärder i form av såväl bärbar teknik och utrustning som permanenta installationer i tunneln.

Räddningsinsatser i tunnlar har traditionellt innefattat samtidig slanguppbyggnad, baserat på tolkningen av arbetsmiljöföreskrifterna för rökdykning (AFS 2007:7) samt förfarandet vid rökdykarinsatser vid brand i byggnad. Förhållandena vid bränder i byggnader och vid bränder i tunnlar skiljer väsentligt. I en byggnad är tillgången till säker vattenförsörjning en förutsättning för rökdykarens säkerhet. I en tunnel, där ytskikten är obrännbara, brandgaserna inte ansamlas i ett begränsat utrymme och berget kyler brandgaserna längre bort från branden, är inte alltid tillgången till säker vattenförsörjning det som bäst tillgodoser säkerheten för räddningstjänstens personal när arbetsmoment som inte innefattar släckning genomförs. Detta innebär inte att kraven på säkerhet ska sänkas, utan att andra åtgärder som bibehåller eller höjer säkerhetsnivån behöver vidtas. Sådana åtgärder kan vara utökad användning av värmekamera, utökad övervakning av luftförsörjningen, tekniska installationer som stödjer orientering och vägledning samt utrustning, exempelvis spårbundna räddningstrallor, som medför snabbare förflyttning och minskad luftförbrukning.

I rapporten föreslås en indelning i fyra zoner, som direkt kopplar till de branddynamiska förhållanden som råder i respektive zon. Förenklat innebär zonindelningen följande:

• Kall zon – Ingen risk för rökfyllnad. Ingen risk för värmepåverkan från branden.
• Sval zon – Viss risk för rökfyllnad. Ingen risk för värmepåverkan från branden.
• Varm zon – Delvis eller helt rökfylld tunnel, men liten risk för värmepåverkan från branden.
• Het zon – Direkt påverkan från branden. Brand eller risk för brand.

Till respektive zon kopplas sedan relevanta skyddsnivåer och det arbete som bedöms kunna genomföras beskrivs. I varm zon bedöms arbete kunna genomföras utan tillgång till säkert vatten, utom i de fall syftet med arbetet är att bygga upp vattenförsörjning för senare arbete i het zon. I het zon ska alltid säker tillgång till vattenförsörjning finnas.

En viktig del av en säker insats i tunnlar, med eller utan säkert vatten, är den kunskap som både den enskilde rökdykaren och de befäl som beslutar om operativa eller strategiska åtgärder behöver besitta. Rapporten ger därför både en vetenskaplig grund för beslut och pekar på indikatorer som kräver övervakning i syfte att säkerställa rökdykarnas arbetsmiljö.

The paper analyses the breathing air consumption among participating firefighters during full-scale tests performed in the Tistbrottet mine in Sweden 2013. The availability of breathing air during firefighting has in earlier work been identified as a critical tactical factor in underground firefighting. Results from the tests show that there are differences in the breathing air consumption and that this depends on the methods used, equipment and the workload. The use of BA-teams, i.e. firefighters equipped with breathing apparatuses, is a complex group activity where the largest breathing air consumer will set the limits for the whole team. Light equipment and a structured command and control during the activities will enhance the endurance and the firefighting performance. Equipment and methods affect both firefighting performance and the durability of the firefighting activities. Examples of tested methods and equipment during the test series are: different variations of conventional hose lay-out; CAFS; cutting extinguisher; and trolley for equipment and complementary air. The aid of additional air supply and the use of trolleys will support the activities but is dependent on a large degree of preparation and training to function properly. Based on the tests, it is concluded that the larger model of air bottles should be considered for distances longer than 75 m. © 2022 The Authors

An evacuation experiment was carried out at the Äspö Hard Rock Laboratory in March 2018 to investigate human behaviour during evacuation in underground facilities via escape routes with long ascending tunnels. The objective of the experiment was to collect data that could be used as a basis for evacuation risk and safety assessments in underground tunnels and other large infrastructure projects related to e.g., mining. In total, 32 participants individually ascended the 907 m long tunnel with an inclination of 14%. During the evacuation, each participant's walking speed, vertical walking speed, heart rate and estimated physical exertion was documented. The measured walking speeds were found to be higher than the walking speeds obtained in previous experiments, but the vertical walking speeds were lower. The strategy of 44% of the participants was to adjust their walking speed to a pace they thought could be maintained over a longer distance. The results of this experiment show that the walking speed decreased as the level of perceived exertion increased. Moreover, the results indicate that the walking speed and the level of perceived exertion stabilized during the movement along the tunnel. © 2022 The Author(s)

Räddningsinsatser i undermarksanläggningar kan vara komplexa och kräva såväl kunskap som stora resurser. Spårtunnlar är dock generellt sett lättare att orientera sig i då tågtrafiken kräver relativt raka tunnlar utan stora lutningar. Om tunneln inte försetts med brännbar kondensisolering gör bergets eller betongens ytskikt och egenskaper att risken för övertändning är försumbar utom exempelvis inuti ett fordon eller i slutna teknikutrymmen. Detta gör att behovet av släckvatten för självskydd längre bort från branden är liten och att behovet av snabb och effektiv förflyttning vid rekognosering och avsökning motiverar förflyttning utan samtidig slanguppbyggnad.

Inom Ostlänken-projektet har ett insatskoncept tagits fram, där huvudsaklig förflyttning sker i en brandtekniskt avskild servicetunnel och förflyttning från närliggande tvärtunnlar till en plats på säkert avstånd från branden sker i det drabbade tunnelröret. Förflyttningen från tvärtunneln mot branden föreslås ske utan samtidig slanguppbyggnad i de fall detta kan ske utan risk för den enskilda rökdykaren. Insatskonceptet för Ostlänken bygger också på att räddningstjänsten ska kunna dra nytta av de tekniska installationer som projekterats som stöd för utrymning, exempelvis belysning i handledare ovan gångbana.

Projektet har genomförts i syfte att studera förflyttnings- och avsökningshastigheter i spårtunnelmiljö utan samtidig slangdragning, samt för assisterad förflyttning med bår eller med spårgående räddningstralla.  Målsättningen var att påbörja insamlandet av ett vetenskapligt underlag som kan användas i verifieringen av insatskoncept liknande Ostlänken och vid andra tillfällen när bedömning av räddningstjänstens förmåga eller metoder behöver genomföras.

Rökdykarnas hastighet vid avsökning var snabbare än vad som visats i andra försök med samtidig slanguppbyggnad. Avsökningshastigheten var ca 0,5–0,6 m/s gående på gångbana och ca 0,6–2,0 m/s när avsökningen skedde från räddningstrallan. Ljusförhållandena var dock betydligt bättre än under tidigare försök i och med den kontinuerliga belysningen på handledaren. När avsökningen skedde från trallan var det endast det rökdykarpar som hade den lägsta förflyttningshastigheten som lyckades hitta den nödställde på gångbanan bakom tåget.

Tillgången till värmekamera angavs i all utvärdering som en förutsättning för säker förflyttning i den rökfyllda miljön. Användandet av dubbla värmekameror skapade en trygghet i att båda rökdykarna enskilt kunde avsöka och orientera sig i tunneln. En skarp rekommendation som stöds av detta, samt tidigare genomförda, försök är att samtliga rökdykare som rör sig i den rökfyllda tunnelmiljön förses med egen värmekamera.

Även om samtliga medverkande rökdykare i enkäter och vid de gemensamma genomgångarna uppgav att de kände sig trygga att genomföra förflyttning och insats utan samtidig slanguppbyggnad, fanns ett mindre antal rökdykare som angav att de vid en skarp insats gärna sett tillgång till säkert vatten, trots att de inte kunde redogöra för vilken nytta de skulle ha av brandslangen i liknande miljöer längre bort från branden. Detta visar på ett behov av ytterligare utbildning, övning och utveckling för att räddningstjänstens personal ska känna sig trygga med att genomföra insatser längre bort från brandplatsen utan tillgång till säkert vatten.