I tunnlar för spårbunden trafik har allt fler upphöjda gångbanor projekterats de senaste åren. Dessa gångbanor är belägna lägst i jämnhöjd med överkanten på rälsen och som högst i jämnhöjd med tågets utgångar, med en sträckning längs med spårtunneln, och är avsedda att användas vid utrymning. Upphöjda gångbanor har framhållits som en personsäkerhetshöjande åtgärd, men dess egentliga påverkan på säkerhetsnivån är baserade på mycket begränsade erfarenheter och osäkert beräkningsunderlag.

Syftet med utfört utrymningsförsök har varit att studera människors beteende och förflyttning vid utrymning på upphöjda gångbanor.

Det övergripande projektmålet har varit att utveckla förslag till riktlinjer (beslutsunderlag) angående hur olika faktorer som påverkar utrymningsförloppet på upphöjda gångbanor ska hanteras vid brandteknisk projektering. Målet med de utförda försöken som presenteras i denna rapport var att generera ett kvantitativt och kvalitativt resultat, som stöd och underlag till dessa riktlinjer.

Arbetet har begränsats till att behandla flöde av personer, nyttjande av gångbanebredden, människors förutsättningar att passera långsamgående samt möjlighet till utrymning för rullstolsburna. Rapporten har dessutom kompletterats med observationer som gjorts då insamlat videomaterial bearbetats i samband med analysen.

Utrymningsförsöket genomfördes på Skarpnäcks tunnelbanestation, Stockholm. Då stationen inte har några befintliga upphöjda gångbanor byggdes en gångbana med hjälp av skärmväggar intill perrongkanten. Totalt 111 försökspersoner deltog, varav tre var rullstolsburna.

Försöket var indelat i fem delförsök. I delförsök 1, 3 och 5 förflyttade sig hela försöksgruppen från ena änden av gångbanan till den andra. Bredden varierades mellan 1,20 m, 1,05 m respektive 0,90 m. I delförsök 2 och 4 delades försöksgruppen upp i två delar. Hälften förflyttade sig, likt tidigare delförsök, längs med gångbanan och hälften startade i det tåg som fanns parkerat intill gångbanan och anslöt sedan till flödet på gångbanan. Bredden varierades mellan 1,20 m respektive 1,05 m. Referensförsök utfördes i en korridor, som också den byggdes upp med skärmväggar på perrongen. När del- och referensförsöken var avslutade ombads försökspersonerna att delta i en enkätstudie, vilket de flesta valde att göra.

Resultaten från försöket visar att personflödet sjönk med minskad bredd på gångbanan. Detta gällde för samtliga punkter där flödet mättes, inklusive flödet ut ur tåget. I resultaten framgår också att gångbanans bredd nyttjades i större utsträckning på den del av gångbanan där ett tåg stod parkerat intill gångbanan än på den del där det var öppet ut mot spårområdet.

I enkätundersökningen framgår att nästan hälften av försökspersonerna upplevde att det var problem att passera långsamgående personer. Vissa passerade, men med svårigheter, och andra ville passera, men fick inte möjlighet till det.

En av de tre rullstolsburna som deltog i försöket upplevde obehag orsakat av gångbanans höjd och bredd, vilket resulterade i att personen endast deltog i delförsök 1 och 2.

With the purpose to increase the knowledge on human behaviour when evacuating along elevated platforms, an experiment was carried out at the subway station of Skarpnäck, Stockholm, in October 2016. The overall project objective was to develop basic data for guidelines regarding fire safety design concerning evacuation along elevated platforms. The experiment was designed as a group experiment divided into five different scenarios. In total, 111 persons of mixed gender and age participated. The results from the experiment show that the flow rate along the elevated platform decreased as the walkway was getting narrower. It could also be seen that along the first half of the walkway, where a train was located on the rail track next to the elevated platform, the flow rate was higher and the width of the walkway was used to a lager extent compared to the second half of the walkway where the platform was open to the track area. One of three wheelchair users who participated in the experiment expressed discomfort caused by the height and the width of the walkway and nearly half of the participants experienced problems with passing others walking slower than themselves.

It’s getting more and more common to

build infrastructures underground, which results in more people using underground facilities in their everyday life. The evacuation routes from this environment often involve long, ascending tunnels. In order to evaluate the evacuation time for these facilities, knowledge about people’s movement in this kind of environment is required. Today the knowledge within this area is limited, why new research within this field is needed.

The current study included two essential parts; 1) initial literature review where the state of the art within the current research field was mapped and 2) an experiment. The purpose of the experiment was to study people

’s walking speed and behaviour during ascending evacuation in inclined tunnels. The aim of the study was to develop data that can be used as basis for guidelines regarding fire safety design in major infrastructure projects and risk and safety assessment of underground facilities.

The experiment was carried out at the Äspö Hard Rock Laboratory in March 2018. In total 32 persons participated and they were asked to individually walk upwards 907 m in a tunnel with an inclination of 14 %. When walking in the tunnel, the participants

’ walking speed, vertical walking speed, pulse and rating of perceived exertion were documented. In addition to the individual tests in the tunnel, the experiment included reference tests and a survey.

When comparing the walking speeds collected in the current experiment with the walking speeds from previous experiments where people were asked to walk upwards long stairs, it can be seen that the walking speeds in the current experiment are higher. When comparing the vertical walking speeds, the result is reversed. A possible explanation for this is that climbing the stairs requires a larger vertical movement compared to moving in the tunnel where the movement is more horizontal.

In the current experiment, 59 % of the participants used an identifiable strategy when moving upwards in the tunnel. The strategies have been categorized as follows:

1) Adjust the walking speed to a pace the participant believe he/she can keep for a longer distance.

2) Focus on breathing.

3) Keep a lower walking speed in the beginning.

4) Concentrate on the surroundings to avoid thinking about how tired he/she is.

5) Focus on the goal.

In general, when walking up the tunnel the walking speed was more or less the same during the whole climb, but the participants experienced a considerable increased perceived exertion. This can be the result of Strategy 1 presented above.

The results of the current experiment show a tendency for walking speed to decrease with increased fatigue. A comparison between the rating of perceived exertion and the normalized walking speed indicates that the walking speed and fatigue stabilized during the movement in the tunnel.

Undermarksanläggningar utgör en allt större del av samhällets infrastruktur och fler och fler vistas i anläggningar under mark. Vid utrymningsdimensionering av sådana anläggningar är kunskap om människors förflyttning i sådana miljöer en förutsättning, varför forskning på exempelvis människors gånghastighet har genomförts under många år. I undermarksanläggningar med begränsat infallande ljus utifrån bör utrymningsbelysning utformas så att den genererar både en orienterande och en belysande funktion. Dessa funktioner bör upprätthållas även om tunneln rökfylls och ordinarie belysning fallerar. Det är dock tveksamt om de krav som ställs på utrymningsbelysning i tunnlar är tillräckliga för att utrymningsbelysningen ska upprätthålla avsedda funktioner i rökfylld miljö.

Den aktuella studien kan delas in i två delmoment; områdesöversikt och försök. Syftet med studien var att studera hur olika belysningsarmaturer påverkar människors beteende och förflyttning vid utrymning av en rökfylld tunnel. Målet var att genom ett fullskaleförsök samla in data som i ett senare skede kan nyttjas som underlag vid projektering av större infrastrukturprojekt samt vid risk- och säkerhetsvärdering av undermarksanläggningar.

Försöket genomfördes i Masthamnstunneln i Stockholm i oktober 2019 där 43 personer deltog. Respektive persons gånghastighet dokumenterades medan de, en och en, gick en sträcka om 150 m i den rökfyllda tunneln med olika utrymningsbelysningar. Inför försöket togs tre olika scenarier fram (scenario A, B och C) och varje deltagare genomförde två av dessa scenarier. I scenario A och B utgjordes utrymningsbelysningen av punktbelysning med 8 m (A) respektive 24 m (B) mellan belysningsarmaturerna och i scenario C utgjordes utrymningsbelysningen av en kontinuerlig ljusslinga. Allmänbelysningen var släckt i samtliga scenarier och i övrigt var förutsättningarna desamma. Även ett referensförsök på plant underlag utanför tunneln genomfördes.

Resultaten av det aktuella försöket visar att försöksdeltagarnas gånghastighet påverkas av att de förflyttar sig i en rökfylld miljö jämfört med förflyttningen i en rökfri miljö. Av de deltagare som fullföljde både referensförsöket och förflyttningen i tunneln var det 87 % som hade en högre gånghastighet i referensförsöket. Även typen av utrymningsbelysningen påverkade försöksdeltagarnas gånghastighet. Cirka 71 % respektive 93 % av deltagarna förflyttade sig snabbare i scenario C med kontinuerlig belysning jämfört med scenario A och B.

I det aktuella försöket använde cirka 81 % av försöksdeltagarna en medveten strategi under förflyttningen i den rökfyllda tunneln. De tre vanligast förekommande strategierna som identifierats var; 1) försöksdeltagaren använde sig av en vägg, träräcket där belysningsarmaturerna monterats eller annan fast konstruktion för att orientera sig i tunneln, 2) försöksdeltagaren orienterade och/eller skyddade sig genom att sträcka ut armar eller känna sig för med händer och/eller fötter samt 3) försöksdeltagaren försökte använda sig av ljuset från belysningsarmaturerna.