Reinforced mortar samples were exposed in humidity chambers with different relative humidity or exposed in cyclic moisture conditions. The rebars were in an “as received” condition meaning that the preexisting oxide scale were intact. The lowest chloride concentration that initiated corrosion was 1% Cl− by mass of cement, corrosion was then observed for samples exposed at 97% relative humidity. It is suggested that the corrosion rate decreases when samples are exposed to a relative humidity lower than 97%. The results indicate that threshold levels should be evaluated at rather humid conditions (97%) despite the fact that the maximum corrosion rate at higher chloride levels is observed in the interval 91–94%. For samples exposed to cyclic moisture conditions, a lower chloride concentration was needed to initiate corrosion compared to samples exposed in static moisture conditions.

The electrochemical properties of various iron oxide scales on steel exposed in saturated calcium hydroxide solutions were investigated. The iron oxide scales were manufactured by different heat treatments and grinding processes and characterized using X-ray diffraction and scanning electron microscope. The electrochemical properties of the scales were assessed by measuring the corrosion potential and using electrochemical impedance spectroscopy and potentiodynamic polarization curves. It was found that wustite and magnetite are less noble compared to hematite but are more effective as cathodic surfaces. The results show that the electrochemical properties of the mill scale can be an important contributing factor in the corrosion of steel in concrete.

Electroosmosis is an electrokinetic phenomena which is applied in some technical fields. It is also applied large scale for transport of moisture out of basements. We see the method of electroosmosis as an opportunity for solving moisture problems in basements. However, there is a need to develop both the technology for the method and the understanding about what to expect out of it. Better methods are needed to predict whether the method will work in a particular case. © The Authors.

”Varmförzinkade räckesståndare med fotplatta i kontakt med rostfria skruvar”. Projektet avslutas med denna rapport i december 2012. I föreliggande slutrapport redovisas resultat från okulära undersökningar vid 19 vägbroar av korrosionstillståndet hos varmförzinkade räckesståndare med fotplatta, med och utan undergjutningsbruk, fastskruvade på fastgjutna utstickande rostfria skruvar. Av totalt 19 undersökta vägbroar är det en vägbro som korsar över en elektrifierad järnväg. Denna vägbro togs i trafik under 2010. De övriga undersökta vägbroarna är minst tre år gamla. I rapporten ingår även resultat från en kontrollerad utomhusexponering som genomförts vid Trafikverkets/SP:s provningsstation vid riksväg 40 i Borås. Vid den kontrollerade utomhusexponeringen har den galvaniska inverkan från rostfria fästelement på provplåtar av varmförzinkat stål och zink undersökts. Även inverkan av främmande järnpartiklar på rostfria provplåtars korrosionsegenskaper har ingått i undersökningarna. I denna rapport redovisas också resultat av smörjegenskaperna hos olika provade smörjmedel som används vid fastskruvning av varmförzinkade räckesståndare med fotplatta med rostfria muttrar och skruvar. Denna undersökning har gjorts på en nybyggd (2011) motorvägsbro utefter E20 vid Alingsås. Vid fastskruvning av broräckena användes en digital momentnyckel. Åtdragningsmomentet som användes för varje enskild rostfri mutter var i samtliga fall 235 Nm. Från resultaten av de olika undersökningarna kan följande slutsatser och rekommendationer ges: Okulär undersökning av fotplattornas korrosionstillstånd hos vägbroar äldre än tre år - Vid undersökning av korrosionstillståndet hos varmförzinkade räckesståndare med fotplatta, med och utan undergjutning, fastsatta med utstickande och fastgjutna rostfria skruvar konstaterades korrosionsangrepp (vitrost) på fotplattans ovansida under de rostfria brickorna. - Vid kontaktpunkterna mellan rostfri skruv och i sidan i fotplattans genomgående hål har konstaterats både vitrost och rödrost . Korrosionsangreppen i väggen i fotplattans håligheter är mer omfattande om undergjutningsbruk används i stället för att inte använda undergjutningsbruk. - Varmförzinkade fotplattor som är målade har få/eller inga korrosionsangrepp på fotplattans ovansida under rostfria brickor och i kontaktpunkterna mellan rostfri skruv och i sidan i fotplattans genomgående hål. - För vägbron, vid Fivelstavägen utanför Motala, som korsar över en elektrifierad järnväg har inga korrosionsskador konstaterats (hösten 2012) på brons varmförzinkade fotplattor som är rostskyddsmålade och utan undergjutningsbruk. Vägbron togs i trafik i våren 2010. - Det rekommenderas att de varmförzinkade räckesståndarnas fotplattor målas för att hindra galvanisk korrosion på fotplattans ovansida under rostfri bricka och i kontaktytan mellan rostfri skruv och i fotplattans vägg i hålighet. Fältundersökning av rostfria fästelements galvaniska inverkan på varmförzinkat kolstål och zink - Den galvaniska inverkan från rostfria fästelement är betydligt lägre på provplåtar av varmförzinkat kolstål än på provplåtar av zink. - Den uppmätta korrosionshastigheten hos tre provplåtar av varmförzinkat kolstål ihopkopplat med rostfria fästelement är ca 4,0 μm/år (medelvärde av tre provplåtar) och för provplåtar av zink ihopkopplat med rostfria fästelement är den uppmätta medelkorrosionshastigheten ca 5,9 μm/år (medelvärde av tre provplåtar) efter två års utomhusexponering vid riksväg 40 i Borås. - Det maximala gropfrätningsdjupet hos provplåtar av varmförzinkat kolstål (medelvärde från tre provplåtar som varit ihopkopplade med rostfria fästelement) uppmättes till ca 40 μm och för provplåtar av zink uppmättes ett maximalt gropfrätningsdjup till ca 137 μm (medelvärde från tre provplåtar ihopkopplade med rostfria fästelement). Fältundersökning av åtdragningsmoment hos rostfria skruvförband - Vid ett ådragningsmoment av 235 Nm vid fastskruvning med olika smörjmedel av varmförzinkade räckesståndare med fotplatta med rostfria muttrar och skruvar har ingen skärning mellan rostfri mutter och skruv uppstått . - Ett år efter att samtliga undersökta rostfria muttrar dragits till ett åtdragningsmoment av 235 Nm konstaterades att åtdragningsmomentet i samtliga fall hade sjunkit kraftigt. I vissa fall hade åtdragningsmoment sjunkit till 0 Nm, dvs förspänningskraften är helt eliminerad. - Vid för ett lågt åtdragningsmoment kan fukt tränga in mellan rostfri bricka och fotplatta vilket kan innebära en ökad risk för spalt- och galvanisk korrosion på varmförzinkad fotplatta. - Vid användning av rostfria muttrar till utstickande skruvar för fastsättning av varmförzinkade räckesståndare med fotplatta rekommenderas att det görs en efterdragning av muttrarna till föreskrivet åtdragningsmoment eller att låsningsbara muttrar används istället för ”vanliga” muttrar. Fältundersökning av inverkan av främmande järnpartiklar på rostfria provplåtar - Ingen negativ inverkan av främmande järnpartiklar på de rostfria provplåtarnas korrosionsegenskaper har kunnat konstateras efter två års utomhusprovning vid riksväg 40 i Borås.

Föreliggande rapport avslutar FoU-projektet - Rostfria ståls korrosionsegenskaper i betong med en hög fukt- och kloridhalt. I rapporten ingår resultat från fyra delrapporter som tidigare publicerats inom projektet. I rapporten ingår även nya resultat från två års utomhusexponering i havsvatten och i stadsatmosfär av betongingjutna provstänger av rostfritt stål (kamstänger) av stålkvaliteten EN 1.4301, 1.4436, 1.4162, 1.4362 och 1.4462 samt provstänger av kolstål ihopkopplade med rostfria provstänger för att undersöka risken för galvanisk korrosion på kolstålet. Betongblock av tre olika betongkvaliteter (OPC C45/55, CEM I, PFA C32/40, CEM IIB-V och GGBFS C32/40, CEM IIIA) ingår i undersökningarna. Vid utomhusexponering i stadsatmosfär innehåller betongblocken före exponering 2-10 mass-% klorider per bindemedelsvikt och har ett täckande betongskikt av 15 mm och ett vbt av 0,45. Vid utomhusexponering i havsvatten innehåller samtliga betongblock före exponering en total kloridhalt av 3 % klorider per bindemedelsvikt och ett täckande betongskikt av 15 mm och vbt 0,45. Samtliga utförda undersökningarna (utomhus och på laboratorium) visar att rostfri stålarmering av stålkvaliteten EN 1.4301, 1.4436, 1.4162, 1.4362 och 1.4462 har betydligt bättre förmåga att motstå korrosionsangrepp i en kloridhaltig betong jämfört med ett vanligt kolstål. Förmågan hos rostfri armering att motstå korrosionsangrepp i en kloridhaltig betong beror framförallt av halten legeringsämnen som finns i det rostfria stålet. De legeringsämnen som har stor betydelse för det rostfria stålets förmåga att motstå korrosionsangrepp är framförallt krom, nickel, molybden och kväve. Det framgår vidare att korrosionshärdigheten hos fem olika rostfria stålkvaliteter som ingått i laboratorieundersökningarna ökar enligt följande ordning: (sämst) EN 1.4301 < EN 1.4162 < EN 1.4436 < EN 1.4362 < EN 1.4462 (bäst). Vid en total kloridhalt av 3 % per bindemedelvikt i betongblock med olika bindemedel (OPC C45/55, CEM I, PFA C32/40, CEM IIB-V och GGBFS C32/40, CEM IIIA) som exponerats delvis nedsänkta i havsvatten i två år kunde inga för ögat synliga, korrosionsangrepp konstateras på rostfria provstänger av stålkvaliteten EN 1.4301, 1.4436, 1.4162, 1.4362 och 1.4462.

Denna undersökning, som initierats av Svensk Kärnbränslehantering AB (SKB) och som utförts av Swerea KIMAB AB och CBI Betonginstitutet, omfattar fem års korrosionsprovning i Äspötunneln. Undersökningen omfattar sex betongblock (tre block med låg-pH betong och tre block med konventionell anläggningsbetong) med ingjutna provstänger av kolstål och tre stycken fyra meter långa bergbultar ingjutna i låg-pH bultbruk i Äspötunnelns tak och vägg. Betongblocken med ingjutna provstänger av kolstål har tidigare utvärderats efter 18 månader exponering, Vogt/2009, Ahlström & Sederholm/2010 och Bodén & Pettersson/ 2011. Beträffande de ingjutna bergbultarna har ingen utvärdering tidigare gjorts. Resultaten från undersökningarna sammanfattas nedan. Provstänger av stål ingjutna i betongblock • Provstänger av stål i de båda betongtyperna utan klorider visade försumbara korrosionshastigheter och bedömdes vara i passivt tillstånd. Det bör dock påpekas att ett fåtal lokala korrosionsangrepp kunde observeras på ändytorna på de provstänger som exponerats i låg-pH betong. • Provstänger av stål i låg-pH betong där betongblocken förexponerats i kloridlösning visade försumbara korrosionshastigheter och bedömdes vara i passivt tillstånd. För provstänger av stål ingjutna i en anläggningsbetong, betongblock förexponerade i en kloridlösning, uppmättes en korrosionshastighet av ca 13 μm/år efter fem års exponering. Orsaken till skillnaden är att kloridhalten varit låg vid stålytan under exponeringen på grund av långsam kloridtransport i den täta låg-pH betongen. • På provstänger av stål ingjutna i låg-pH betong med ingjutna klorider uppmättes en korrosionshastighet av ca 13 μm/år och i anläggningsbetong med ingjutna klorider en korrosionshastighet av ca 2,3 μm/år, efter fem års exponering. Sammanfattningsvis kan sägas att korrosionshastigheten hos provstänger i betongblock med ingjutna klorider i en låg-pH betong är betydligt högre, 5-6 gånger högre, jämfört med korrosionshastigheten hos provstänger av stål som varit ingjutna i betongblock med anläggningsbetong, under fem års exponering i Äspötunneln. _x0001_ Bergbultar injekterade med bultbruk (låg-pH pasta och låg-pH bruk) • Inga korrosionsangrepp kunde konstateras på någon av de undersökta bergbultarna som varit injekterade i låg-pH bultbruk. • Inga krympsprickor kunde konstateras i något av de undersökta bultbruken. • Vidhäftningen mellan bergbultarna och de båda bultbruken var god. • pH-värdet hos bultbruken varierade mellan 11,3 och 11,9. • Ca/Si-kvoten i bultbruken visade att ingen urlakning skett hos bultbruken under fem års exponering. Sammanfattningsvis kan sägas att de tre undersökta bergbultarna är i mycket god kondition efter att ha varit ingjutna i låg-pH bultbruk med och utan ballast i ca 5 år i Äspötunnelns bergvägg och innertak. Eftersom ingen urlakning av bultbruken skett under exponeringstiden kan det konstateras att inget flödande vatten från sprickor i berget varit i kontakt med bultbruken och bergbultarna. Både syrehalten och fukthalten har varit låg under försökets gång.

Stainless steels are finding increasing use as reinforcement in repair work with original carbon steel reinforcement as well as new construction in aggressive environments. This work examines the corrosion properties of austenitic stainless steels 304L, 316L and duplex stainless steels, S32101, S32205. Cast-in stainless rebars were tested alone and coupled to carbon steel rebars to investigate the influence on the corrosion rates of the carbon steel. Chlorides were added to the concrete in amounts ranging from 0.3 % to 3 % by mass of cement. The macro-cell current between stainless steels and carbon steel showed a galvanic effect at the beginning of the exposure but this declined to very low values after some time. No corrosion was detected on any of the stainless steel rebars in contact with the concrete after two years exposure outdoor. Moreover, the coupling of the carbon steel to a stainless steel was seen to only have a minor effect on the corrosion rate of the carbon steel, indicating that the stainless steel acted as a weak cathode in this environment.

Under våren 2008 påbörjades FoU-projektet Korrosion och korrosionsskydd av metalliska material i tunnlar. Syftet med projektet är bland annat att ta fram underlag för möjligheterna att använda olika metalliska material med och utan förstärkt korrosionsskydd i olika tunnelmiljöer. I denna rapport redovisas resultat från utvärderingar av korrosionshastigheten hos provplåtar av kolstål, zink, aluminium (tre olika legeringar), varmförzinkat kolstål, kontinuerligt varmförzinkat tunnplåt (två legeringar) och aluminerat tunnplåt efter ett och två års korrosionsprovning i olika tunnlar. För rostfritt stål och rostskyddsmålade provplåtar av kolstål och varmförzinkat kolstål samt bandlackerade kontinuerligt varmförzinkade och emaljerade provplåtar redovisas resultat enbart efter två års korrosionsprovning i olika tunnlar. Korrosionsprovningar genomfördes i två järnvägstunnlar (järnvägstunnel under Strängnäs och järnvägstunnel under Öresund) och tre vägtunnlar (vägtunnel under Öresund, Lundbytunneln och Eugeniatunneln) samt vid Swerea KIMAB AB:s provningsplats för atmosfärisk korrosionsprovning på Bohus Malmön på västkusten. Vid varje provningsplats utfördes mätningar av luftens temperatur och relativa fuktighet under det första året av exponeringen. Även partiklar från luften i tunnlarna har samlats in under korrosionsprovningen i speciella partikelfällor. Det framgår av resultaten från mätningarna av den jämna korrosionshastigheten (gäller samtliga utvärderade material) att den jämna korrosionshastigheten är betydligt högre i vägtunnlar jämfört med i järnvägstunnlar. Den stora skillnaden i korrosionshastighet för olika metaller mellan väg- och järnvägstunnlar är att i vägtunnlar utsätts provplåtarna för vägsmuts som innehåller klorider från vägsalt, vilket ökar orrosionshastigheten avsevärt. Även förekomsten av kväve- och svavelföreningar kan öka korrosionshastigheten hos vägmiljöer jämfört med järnvägsmiljöer. Den jämna korrosionshastigheten efter två års exponering hos provplåtar av kolstål i tunnlarna varierade från 0,9 μm/år (järnvägstunnel under Strängnäs) till 50 μm/år (vägtunnel under Öresund). Den jämna korrosionshastigheten hos provplåtar av ren zink varierade från 0,3 μm/år i järnvägstunnel under Strängnäs upp till 10,4 μm/år i Lundbytunneln. Den jämna korrosionshastigheten hos provplåtar av aluminium (EN AW-1050A) varierade från 0,1 μm/år (järnvägstunnel under Strängnäs) upp till 1,3 μm/år (vägtunnel under Öresund). _x0002_ Swerea KIMAB AB _x0002_ KIMAB-2011-133 För de rostfria stålkvaliteterna (EN 1,4301, 1.4436, 1.4162 och 1.4462 ) är den jämna korrosionshastigheten försumbar (< 0,1 μm/år) efter två års exponering i olika tunnlar. Frätgropar har konstaterats på provplåtar av den rostfria stålkvaliteten EN 1.4301. De djupaste frätgroparna efter två års exponering uppmättes på provplåtar som exponerats i vägtunneln under Öresund (maximalt frätgropsdjup 32 μm). Frätgropar har konstaterats även på provplåtar av olika aluminiumlegeringar. De djupaste frätgroparna mättes på provplåtar av aluminiumlegeringen EN AW 6063 som exponerats två år i vägtunneln under Öresund (maximalt frätgropsdjup 258 μm).

I denna delrapport redovisas resultat från korrosionsprovningar på laboratoriet under en åtta månaders period. Betongingjutna provstänger av kolstål nedsänkta i kloridhaltigt vatten innehållande 3 % NaCl har exponerats antingen elektriskt ihopkopplat med olika rostfria stålrör eller okopplade. I provningen ingick fem olika rostfria stålrör av stålkvaliteterna EN 1.4301, EN 1.4404, EN 1.4362, EN 1.4162 och EN 1.4462. Efter åtta månaders korrosionsprovning utvärderades korrosionshastigheten hos kolstålsstängerna, både ihopkopplade och icke ihopkopplade. Av resultaten från åtta månaders korrosionsprovning på laboratorium kan följande slutsatser dras:  Rostfria stålrör i kloridhaltigt vatten, som är ihopkopplade med betongingjutet kolstål i kloridhaltigt vatten, ger en kraftig galvanisk påverkan på det ingjutna kolstålet.  Vid ihopkoppling av betongingjutna provstänger av kolstål med rostfria stålrör ökade kolstålets korrosionshastighet med ca en faktor 10 jämfört med okopplade betongingjutna provstänger av kolstål.  Ingen skillnad i galvaniska påverkan på ingjutet kolstål från olika rostfria stålkvaliteter kunde konstateras.

Föreliggande delrapport ingår i projektet - Rostfria ståls korrosionsegenskaper i betong med en hög fukt- och kloridhalt. Betongingjutna provstänger av rostfritt stål (kamstänger) av stålkvaliteten EN 1.4301, 1.4436, 1.4162, 1.4362 och 1.4462 samt provstänger av kolstål har exponerats utomhus i ett år delvis nedsänkta i havsvatten. Hälften av de rostfria provstängerna har varit ihopkopplade med provstänger av kolstål för att undersöka risken för galvanisk korrosion på kolstålet. Efter avslutad exponering har samtliga provstängers korrosionstillstånd utvärderats genom att betongblocken slås isär varefter provstängernas korrosionsutseende undersöks och den genomsnittliga korrosionshastigheten under exponeringen bestäms. Betongblock av tre olika betongkvaliteter (OPC C45/55, CEM I, PFA C32/40, CEM IIB-V och GGBFS C32/40, CEM IIIA) ingår i undersökningen. Betongblocken innehåller 3 mass-% klorider per bindemedelsvikt och har ett täckande betongskikt av 15 mm och vbt 0,45. Efter ett års utomhusexponering i havsvatten av betongingjutna rostfria provstänger, både ihopkopplade och ej ihopkopplade med provstänger av kolstål, kan följande konstateras: - Inga korrosionsangrepp kunde konstateras på de rostfria provstängerna av stålkvaliteterna EN 1.4436, 1.4162, 1.4362 och 1.4462. Lokala korrosionsangrepp (gropfrätning) har konstaterats på några provstänger av stålkvaliteten EN 1.4301. - Vid ihopkoppling av provstänger av rostfritt stål (gäller samtliga undersökta stålkvaliteter) med provstänger av kolstål har ingen förhöjd korrosionshastighet konstaterats på kolstålet. - Korrosionshastigheten hos både ihopkopplade och icke ihopkopplade rostfria provstängerna av stålkvaliteten EN 1.4436, 1.4162, 1.4362 och 1.4462 är mycket låga (≤ 0,7 μm/år) i samtliga betongblock. - För rostfria provstänger av stålkvaliteten EN 1.4301 uppmättes genomsnittliga korrosionshastigheter på upp till 1,6 μm/år hos både ihopkopplade och icke ihopkopplade stänger.  Swerea KIMAB AB ● 2011-131 - Korrosionshastigheten hos delvis ingjutna provstänger (utstickande) är betydligt högre hos den rostfria stålkvaliteten EN 1.4301 jämfört med korrosionshastigheten hos de övriga utstickande rostfria provstänger av stålkvaliteterna EN 1.4436, 1.4162, 1.4362 och 1.4462. - Korrosionshastigheten hos den utstickande provstången av stålkvaliteten EN 1.4301 är betydligt högre jämfört med en helt ingjuten provstången av likadan stålkvalitet. För de övriga rostfria stålkvaliteterna kunde ingen skillnad i korrosionshastighet mellan helt ingjutna och utstickande provstänger konstateras. - Ingen skillnad i påverkan av betongblockens bindemedel på korrosionshastigheten hos rostfria provstänger har kunnat påvisas.

I april 2018 startades fortsättningsprojektet Korrosionsprovning av olika typer av bergbultar i tunnlar - långtidsexponering med inriktningen att ta fram nya krav på korrosionsskydd av bergbult och andra produkter utsatta för sprickvatten från berg med hög kloridhalt. Projektet förväntas även ge ett tekniskt underlag för val av material och beläggningar.

Denna slutrapport redovisar resultat upp till åtta års korrosionsprovning av delvis ingjutna bergbultar exponerade i bergväggen i Muskötunneln och i Äspötunneln. I undersökningen ingår bergbultar av obelagt kolstål, rostfritt stål (tre stålkvaliteter), varmförzinkat samt varmförzinkat och epoxibelagt.

Provmaterial var rundstång av kolstål och kommersiellt tillverkade bergbultar som var varmförzinkade, varmförzinkade och epoxibelagda samt utförda i rostfritt stål. För att studera korrosionen och korrosionsskyddsförmågan för injekterade bergbultar tillverkades provkroppar genom att gjuta in provmaterialen i anläggningscement. Provkroppar infördes i förborrade hål i Muskötunneln och i Äspötunneln. Dessa två tunnlar utvaldes som provplatser på grund av känd hög kloridhalt i grundvattnet.

Samtliga korrosionsprovade bergbultar har varit utsatta för ett stillastående vatten i berget under hela provningstiden.

Obelagda kolstålsbultar har efter åtta års exponering i trafikutrymmet frätgropar upp till 1350 μm i Äspötunneln och 370 μm i Muskötunneln. Synliga lokala korrosionsangrepp förekommer varken på de ingjutna bergbultsdelarna eller på stålytor omgivna av vatten inne i berget.

Bergbultar i rostfritt stål har inga synliga korrosionsangrepp efter åtta års korrosionsprovning varken inne i berget eller i trafikutrymmet i någon av tunnlarna.

Varmförzinkade bergbultar har vitrost på utstickande ytor exponerade i trafikutrymmet och inne i borrhålen. För bultar med ca 45 μm ursprunglig zinkskikttjocklek är zinkskiktet lokalt helt bortfrätt i kontakt med anläggningscement efter åtta års korrosionsprovning. Korrosionshastigheter för både ingjutna ytor och fritt exponerade för vatten längst in i berget varierade mellan 7,7 och 12,2 μm zink per år i de båda tunnlarna. För de utstickande delarna i trafikutrymmet uppmättes en korrosionshastighet mellan 1,6 och 3,1 μm i de båda tunnlarna.

Epoxibelagda varmförzinkade bergbultarDålig vidhäftning vid blottlagda skador hos beläggningen har konstaterats för ett av två beläggningssystem efter åtta års exponering. Samtliga exponerade beläggningar utan blottlagda skador var helt oskadade med en mycket bra vidhäftning mot underlaget. Det är viktigt att beläggningens vidhäftning kontrolleras noga efter applicering av beläggningen.

Grundvattnets påverkan av anläggningscementAnalyser av vattnet i borrhålen efter åtta år kunde påvisa att pH-värdet och alkaliniteten var hög genom inverkan av anläggningscement. Det höga pH-värdet och den höga alkaliniteten tillsammans med en låg syrehalt ger tillräckligt korrosionsskydd för kolstål, rostfritt stål och epoxibelagda varmförzinkade även vid mycket höga kloridhalter i grundvattnet. Inget flödande grundvatten har kunnat konstateras i något av borrhålen.

Sammanfattningsvis framgår det av resultaten efter åtta års korrosionsprovning att välinjekterade förstärkningsbultar av kolstål, rostfritt stål och epoxibelagda varmförzinkade med god vidhäftning kommer att få en lång livslängd så länge den alkaliska miljön runt bultarna är intakt. Om kolstålsbultarna utsätts för flödande grundvatten med hög kloridhalt och hög flödeshastighet så att vattnet inte hinner alkaliseras runt bultarna kommer korrosionshastigheten på kolstålet att öka något.

This paper presents an ongoing project regarding Cathodic protection of concrete structures with thermally sprayed sacrificial zinc anodes. The project is divided into two parts: Stage 1 shows the results from a survey of literature and practical experiences of the use of cathodic protection of concrete structures with sprayed zinc sacrificial anodes. Results from investigations of thermally zinc sprayed concrete structures such as concrete walls in the water intake building on a nuclear plant and on the edge beam of the Öland Bridge are presented in the paper. Stage 2 in the project is focused on the critical parameters for the protective ability of the sprayed-on anode. A laboratory setup and a field object are presented as well as the methods used to evaluate the sprayed-on anode. The present investigations show that the resistivity of the concrete has a great influence on the protective ability of the sprayed-on anode. Further, the life length of the zinc anode depends on the external environmental conditions at the anode. In conclusion it can be stated that the prospect of using cathodic protection with thermally sprayed zinc sacrificial anodes is promising but in order to optimize the use, threshold values need to be determined regarding for example the humidity, carbonation depth and the chloride content of the concrete.

Denna rapport omfattar slutrapporteringen av forskningsprojektet - Ny provningsmetodik för bedömning av bindemedlets korrosionsskyddande förmåga i betong – Underlag till LCA och livslängdsbedömning. I rapporten redovisas resultat från elektrokemiska undersökningar utförda på laboratorium och korrosionsprovningar i fält. Undersökningarna har genomförts av Swerea KIMAB, RISE CBI Betonginstitutet (väst och öst) samt Chalmers. Projektets mål har varit att genom en nationell samling av expertis ta fram en ny provningsmetodik som på ett enkelt och tillämpbart sätt ska utvärdera olika bindemedels korrosionsskyddande förmåga i betong. I denna undersökning har framför allt tiden till initiering av korrosion (gropfrätning) från det att kloriderna har nått stålytan och tills gropfrätning har initieras på stålytan undersökts. Tre olika accelererade elektrokemiska mätmetoder har använts och jämförts:

 Potentiostatisk mätmetod

 Potentiodynamisk mätmetod

 Galvanostatisk mätmetod

Den framtagna provningsmetodiken med framställning av provkroppar har visat sig fungera väl. För att minska spridningen är det emellertid viktigt att använda en homogen och rengjord stålyta utan glödskal. Glödskalet avlägsnas lämpligast genom slipning eftersom betning kan bygga upp ett passivskikt på stålytan. För att undvika att betongrester fastnar på stålytan ska släta provstänger användas.

Sammanfattningsvis kan sägas att resultaten från laboratorie- och fältmätningarna samt analyser av bindemedlens korrosionskänslighet genom TG- och XRD-analyser visade att denna kombination av mätningar ger ett bra verktyg att bedöma den korrosionsskyddande förmågan hos olika bindemedel. En sammanställning av rangordningen för bindemedlens korrosionsskyddande förmåga redovisas i tabellen nedan.

Den korrosionsskyddande förmågan hos de undersökta bindemedlen rangordnas från en sammanvägning av de olika provningsmetoderna:

 bra < 1,5 och

 1,5 ≥mindre bra ≤2,5 och

 dåligt > 2,5.

Som rangordningen visar i tabellen så har bindemedel med slagg och portlandcement med hög C 3A en bra korrosionsskyddande förmåga. Detta beror till största delen på kapaciteten att bilda Friedels salt från monosulfat under härdningsprocessen. Bindemedel som har en låg korrosionsskyddande förmåga har ett lågt C3A-innehåll och en inblandning av flygaska och/eller silika. Det medför dessutom en utspädningseffekt på förmågan att bilda Friedels salt.

Bridge edge beams may take up to 60% of the life-cycle measure costs of a bridge and cause considerable user costs because of roadworks. The Swedish Transport Administration presented new edge beam solutions that could become better for the society in terms of cost. Stainless steel has been considered for enhanced durability, preventing expensive maintenance. The purpose of this paper is to motivate the use of stainless steel in the solutions proposed. A life-cycle cost analysis is carried out to evaluate the cost-efficiency of a concrete integrated edge beam with stainless and carbon steel reinforcement in a bridge project. The influence of the discount rate is addressed by a sensitivity analysis. Stainless steel is shown to lead to cost-efficient edge beam solutions. Low discount rates encourage using better quality designs with higher investment costs but lower lifecycle measure costs and user costs, which supports the use of stainless steel.