Deponigas bildas under syrefria förhållanden i deponier genom mikrobiell nedbrytning av organiskt material. Gasens sammansättning kan variera mycket, men från svenska deponier brukar den generellt bestå av 40-60 % metan, 30-40 % koldioxid och 5-20 % kvävgas. Svavelväte (H2S) är en mycket giftig och korrosiv gas som finns i deponigas i varierande omfattning, från 10 till 30 000 ppm (motsvarar 0,001-3,0 %). Det är önskvärt att deponigas används för el och/eller värmeproduktion, men för att detta ska vara möjligt behöver H2S-halten renas till låga nivåer (< 200 ppm). Höga halter H2S ökar slitaget på motor/panna och därmed frekvensen på servicetillfällen. Det leder till dyra underhållskostnader och i slutändan till förkortad livslängd för anläggningen. För att minska korrosionen är det vanligt att rökgastemperaturen justeras upp, men det leder samtidigt till lägre verkningsgrad och därmed till sämre energiutnyttjande av gasen. I en del fall bedöms gasens innehåll av H2S vara för högt för att kunna användas för energiproduktion. Under 2015 facklades 53 GWh deponigas i Sverige, vilket i många fall beror på problem med höga halter H2S.
Rening av deponigas från H2S leder således till flera nyttigheter; gasens energiinnehåll används effektivare, underhålls- och servicekostnaderna för förbränningsanläggningarna minskar och utsläpp av försurande svaveldioxid från förbränning av deponigas reduceras. Det finns kommersiell reningsteknik för H2S men den är dyr, både vad gäller kapitalkostnad och driftkostnad. Därmed finns ett behov av att ta fram nya billigare reningstekniker som förbättrar driftekonomin vid deponierna och som möjliggör att även deponigas med höga H2S-halter kan utnyttjas för nyttig energiomvandling.
RISE (f.d. JTI - Inst. för jordbruks och miljöteknik) utvecklar tillsammans med SLU nya, potentiellt kostnadseffektiva metoder för att uppgradera biogas till drivmedelskvalité. En av metoderna baseras på att gasen får passera en bädd av fuktig aska (ett s.k. askfilter) varvid koldioxid och H2S fixeras. Hypotesen i det här projektet var att askor med ursprung från förbränning av avfall, RT-flis eller liknande kan användas för att rena bort höga halter H2S från deponigas. Denna typ av askor ska i regel ändå avsättas på deponier och om reningseffekten är god skulle det ge synergieffekter i form av att askan först används för att rena deponigas från svavel innan den avsätts som konstruktionsmaterial på deponier.
I det här projektet utfördes två försök i pilotskala vid en svensk deponi med mycket höga halter H2S, ca 15 000 ppm. Olika gasflöden studerades (0,7-7,6 m3/h) medan askvolymen var lika i de båda försöken, 0,37 m3. Halten H2S i den renade gasen var genomgående mycket låg under behandling, < 10 ppm vid låga gasflöden och < 200 ppm vid höga gasflöden. Två asktyper undersöktes och båda visade sig ha mycket god förmåga att fixera H2S, 44-61 g H2S/kg torr aska. Vid jämförelse med litteraturvärden är det bara en studie som visar upptag i samma storleksordning, övriga studier ligger ca en tiopotens lägre i upptag.
Utifrån försöksresultaten bestämdes den tekniska och ekonomiska potentialen för askfilter som reningsmetod. Beräkningarna gjordes för olika typanläggningar för att på så sätt täcka in vanligt förekommande deponier. För normalstora deponier med gasflöden på 100-1 000 m3/h och H2S-halter mellan 100 och 1 000 ppm uppgår askbehovet till 10-130 ton torr aska per år. För specialfallet där halten H2S är extremt hög ökar askbehovet och för en anläggning med 15 000 ppm H2S och ett gasflöde på 200 m3/h krävs det ca 800 ton torr aska per år. Överlag är det emellertid beskedliga mängder aska som krävs och skulle t.ex. samtliga svenska deponier använda aska för gasrening skulle askbehovet endast vara 0,2-0,3 % av den årliga svenska askproduktionen.
De ekonomiska beräkningarna visar att askfilter är en konkurrenskraftig metod för att rena bort H2S. För specialfallet med extremt höga halter H2S visade det sig att kostnaden för askfilter är drygt 20 % lägre jämfört med den för ändamålet billigaste konventionella reningstekniken på marknaden. Även vid rening av deponigas med mer normala halter H2S står sig askfilter väl. Vid låga flöden kring 100 m3/h är askfilter klart billigare jämfört med litteraturvärden för konventionell reningsteknik. Skalfördelarna tycks dock vara större för de konventionella reningsteknikerna och därför blir skillnaden mellan reningskostnaden för askfilter jämfört med annan teknik mindre vid högre gasflöden.
De låga reningskostnaderna för askfilter kan öppna upp möjligheter för deponier som idag inte renar gas från H2S. Under projektet kontaktades 15 svenska deponier och ingen av dessa hade någon form av H2S-rening. Med rening kan deponigas däremot användas effektivare, t.ex. genom minskad fackling, ökad verkningsgrad för el- och värmeproduktion samt minskat slitage på pannor och förbränningsutrustning. Dessutom minskar emissioner av svavel till atmosfären, vilket även minskar potentiella luktproblem kring deponin.
För fortsatt utveckling är utformning och design av en prototyp av en askfiltermodul i fullskala en central del. Vidare måste den behandlade askan undersökas vad gäller urlakningsegenskaper, lagringsbarhet och användbarhet som konstruktionsmaterial på deponier tillsammans med en bedömning av de samlade miljökonsekvenserna. Försök i fullskala bör även göras vid fler deponier med olika gasflöden och H2S-halter i deponigasen för att verifiera prestanda från de genomförda pilotförsöken.
Deponigas bildas under syrefria förhållanden i deponier genom mikrobiell nedbrytning av organiskt material. Gasens sammansättning kan variera mycket, men från svenska deponier brukar den generellt bestå av 40-60 % metan, 30-40 % koldioxid och 5-20 % kvävgas. Svavelväte (H2S) är en mycket giftig och korrosiv gas som finns i deponigas i varierande omfattning, från 10 till 30 000 ppm (motsvarar 0,001-3,0 %). Det är önskvärt att deponigas används för el och/eller värmeproduktion, men för att detta ska vara möjligt behöver H2S-halten renas till låga nivåer (< 200 ppm). Höga halter H2S ökar slitaget på motor/panna och därmed frekvensen på servicetillfällen. Det leder till dyra underhållskostnader och i slutändan till förkortad livslängd för anläggningen. För att minska korrosionen är det vanligt att rökgastemperaturen justeras upp, men det leder samtidigt till lägre verkningsgrad och därmed till sämre energiutnyttjande av gasen. I en del fall bedöms gasens innehåll av H2S vara för högt för att kunna användas för energiproduktion. Under 2015 facklades 53 GWh deponigas i Sverige, vilket i många fall beror på problem med höga halter H2S.
Rening av deponigas från H2S leder således till flera nyttigheter; gasens energiinnehåll används effektivare, underhålls- och servicekostnaderna för förbränningsanläggningarna minskar och utsläpp av försurande svaveldioxid från förbränning av deponigas reduceras. Det finns kommersiell reningsteknik för H2S men den är dyr, både vad gäller kapitalkostnad och driftkostnad. Därmed finns ett behov av att ta fram nya billigare reningstekniker som förbättrar driftekonomin vid deponierna och som möjliggör att även deponigas med höga H2S-halter kan utnyttjas för nyttig energiomvandling.
RISE (f.d. JTI - Inst. för jordbruks och miljöteknik) utvecklar tillsammans med SLU nya, potentiellt kostnadseffektiva metoder för att uppgradera biogas till drivmedelskvalité. En av metoderna baseras på att gasen får passera en bädd av fuktig aska (ett s.k. askfilter) varvid koldioxid och H2S fixeras. Hypotesen i det här projektet var att askor med ursprung från förbränning av avfall, RT-flis eller liknande kan användas för att rena bort höga halter H2S från deponigas. Denna typ av askor ska i regel ändå avsättas på deponier och om reningseffekten är god skulle det ge synergieffekter i form av att askan först används för att rena deponigas från svavel innan den avsätts som konstruktionsmaterial på deponier.
I det här projektet utfördes två försök i pilotskala vid en svensk deponi med mycket höga halter H2S, ca 15 000 ppm. Olika gasflöden studerades (0,7-7,6 m3/h) medan askvolymen var lika i de båda försöken, 0,37 m3. Halten H2S i den renade gasen var genomgående mycket låg under behandling, < 10 ppm vid låga gasflöden och < 200 ppm vid höga gasflöden. Två asktyper undersöktes och båda visade sig ha mycket god förmåga att fixera H2S, 44-61 g H2S/kg torr aska. Vid jämförelse med litteraturvärden är det bara en studie som visar upptag i samma storleksordning, övriga studier ligger ca en tiopotens lägre i upptag.
Utifrån försöksresultaten bestämdes den tekniska och ekonomiska potentialen för askfilter som reningsmetod. Beräkningarna gjordes för olika typanläggningar för att på så sätt täcka in vanligt förekommande deponier. För normalstora deponier med gasflöden på 100-1 000 m3/h och H2S-halter mellan 100 och 1 000 ppm uppgår askbehovet till 10-130 ton torr aska per år. För specialfallet där halten H2S är extremt hög ökar askbehovet och för en anläggning med 15 000 ppm H2S och ett gasflöde på 200 m3/h krävs det ca 800 ton torr aska per år. Överlag är det emellertid beskedliga mängder aska som krävs och skulle t.ex. samtliga svenska deponier använda aska för gasrening skulle askbehovet endast vara 0,2-0,3 % av den årliga svenska askproduktionen.
De ekonomiska beräkningarna visar att askfilter är en konkurrenskraftig metod för att rena bort H2S. För specialfallet med extremt höga halter H2S visade det sig att kostnaden för askfilter är drygt 20 % lägre jämfört med den för ändamålet billigaste konventionella reningstekniken på marknaden. Även vid rening av deponigas med mer normala halter H2S står sig askfilter väl. Vid låga flöden kring 100 m3/h är askfilter klart billigare jämfört med litteraturvärden för konventionell reningsteknik. Skalfördelarna tycks dock vara större för de konventionella reningsteknikerna och därför blir skillnaden mellan reningskostnaden för askfilter jämfört med annan teknik mindre vid högre gasflöden.
De låga reningskostnaderna för askfilter kan öppna upp möjligheter för deponier som idag inte renar gas från H2S. Under projektet kontaktades 15 svenska deponier och ingen av dessa hade någon form av H2S-rening. Med rening kan deponigas däremot användas effektivare, t.ex. genom minskad fackling, ökad verkningsgrad för el- och värmeproduktion samt minskat slitage på pannor och förbränningsutrustning. Dessutom minskar emissioner av svavel till atmosfären, vilket även minskar potentiella luktproblem kring deponin.
För fortsatt utveckling är utformning och design av en prototyp av en askfiltermodul i fullskala en central del. Vidare måste den behandlade askan undersökas vad gäller urlakningsegenskaper, lagringsbarhet och användbarhet som konstruktionsmaterial på deponier tillsammans med en bedömning av de samlade miljökonsekvenserna. Försök i fullskala bör även göras vid fler deponier med olika gasflöden och H2S-halter i deponigasen för att verifiera prestanda från de genomförda pilotförsöken.