Skador på varmförzinkningsskiktet kan uppdelas i skador i anslutning till varmförzinkning och skador vid transport, lagring och montering av varmförzinkat gods. Exempel på skador i förzinkningsskiktet i anslutning till varmförzinkning: Fläckar utan zinkskikt (”svarta fläckar”), skador i anslutning till upphängning av godset och skador vid efterbearbetning av det varmförzinkade godset. Fläckar utan zinkskikt uppstår då stålets yta inte väts av zinksmältan. Någon zinkbeläggning bildas då inte på stålytan. Fläckarna uppstår då stålytan inte är ren. Glödskalsrester, svetsslagg, oljor, fetter och färger är exempel på föroreningar av stålytan. Ett större problem är dock skador på förzinkningsskiktet vid transport, lagring och montering av varmförzinkat gods. Skador med avflagning av zinkskikt orsakas ofta av stötar och friktion mellan olika godsdelar vid transport och lagring. Det är därför viktigt att packetera godset på ett bra sätt för att undvika skador. Lagning av uppkomna skador på förzinkningszinket kan ske på olika sätt: Målning med zinkrik färg, bättring med lågsmältande lödzink och sprutförzinkning (termisk sprutning). Målning med zinkrik färg den vanligaste reparationsmetoden. Vid målning med zinkrik färg används färg med minst 92 mass-% zink (Zn) i det torra färgskiktet. Målning med zinkrik färg brukar ofta kallas för kallgalvanisering. Det finns en felaktig tro att zinken i den zinkrika färgen ”bränner” ihop med stålet vid kallgalvanisering. Kallgalvanisering är emellertid ett målningsförfarande av det enklare slaget och inget metallbeläggningsförfarande. Det är endast vid varmförzinkning som man får en metallurgisk bindning mellan stål och zink. Vid andra lagningsmetoder än varmförzinkning fås mekanisk bindning och ingen metallurgisk bindning mellan beläggningen och stålet. Det är mycket viktigt att skikttjockleken blir tillräckligt tjock. Skikttjockleken på reparerade områden bör vara minst 100 µm om inte annat överenskommits mellan köpare och varmförzinkare. Vid reparation av skador i varmförzinkningsskiktet gäller att den största totala arean hos skadade ytor får vara 0,5 % av hela godsytan som varmförzinkats och att den största individuella skadan vara högst 10 cm2. Med sprutförzinkning menas termisk sprutning av smält zink med en sprutpistol. Smält zink i form av droppar slungas mot stålytan med hjälp av tryckluft. Vid sprutförzinkning är rengöringen av skadestället viktigt. Skadestället måste blästras. Sprutförzinkning är inte lämpligt för reparation av mindre skador eftersom blästringen avverkar ett större område än skadestället. Vid bättring med lödzink påföres lödzinken företrädesvis på varmt gods direkt vid zinkbadet eller uppvärmes vid påföring. Skadeytan slipas försiktigt ren. Det vanligaste sättet att laga skador i förzinkningsskiktet är målning med zinkrik färg. Reparation av varmförzinkningsskikt fungerar inte alltid i praktiken. Olika orsaker kan vara: dålig förbehandling, för tunt färgskikt, ingen täckfärg används och lagning av för stora skador i förzinkningsskiktet. Det är mycket viktigt att skikttjockleken blir tillräckligt stor. Skikttjockleken på reparerade områden bör vara minst 100 µm. Påföring av zinkrik färg från sprayburk är olämpligt eftersom zinkskiktet blir alltför tunt. Skikttjockleken hos färgskiktet (torrt färgskikt) blir inte mer än cirka 20 µm vid användning av zinkrik färg från sprayburk. Täckfärgen behövs för att bygga upp ett tillräckligt tjockt lagningsskikt och skydda den zinkrika färgen mot blåsbildning. I vatten och jord finns risk för blåsbildning hos den zinkrika grundfärgen.