Med bräckt vatten menas vatten med en salthalt mellan 0,25 – 1 %. Vatten med salthalt över 1 % kallas saltvatten alternativt havsvatten. Många undersökningar av korrosion i havsvatten finns redovisade i litteraturen. Däremot är undersökningar utförda i bräckt vatten kraftigt begränsade. Korrosionen i bräckt vatten är alltså dåligt undersökt. Det finns få publicerade undersökningar och därmed få korrosionshastigheter för Bottenviken, Bottenhavet och Östersjön. Alla här redovisade undersökningar behandlar enbart stålspontskajer av kolstål. Undersökningarna har oftast fokuserats på att finna den maximala korrosionen på stålsponten. Den maximala korrosionshastigheten står oftast att finna i skvalpvattenzonen. Däremot finns få korrosionshastigheter för undervattenszonen. Korrosionen i undervattenszonen bestämts i första hand av vattnets egenskaper. Korrosionen i skvalpvattenzonen beror till stor del av vattenståndet och vindförhållandena på exponeringsplatsen, men också av vattnets egenskaper som till exempel salthalten. Från litteraturgenomgången framgår att korrosionen i undervattenszonen i bräckt vatten ligger mellan korrosionen i sötvatten och den i havsvatten. Vid dimensionering av konstruktioner i vatten mot korrosion använts ofta korrosionshastigheterna 50 µm/år i sötvatten och 100 µm/år i havsvatten för kolstål i undervattenszonen. Ett lämpligt värde för kolstål i undervattenszonen i bräckt vatten torde vara 70 µm/år Det krävs ett exponeringsprogram för att säkrare bestämma korrosionshastigheten för kolstål i bräckt vatten. Om andra metaller än kolstål skall användas i bräckt vatten är ett exponeringsprogram nödvändigt för få fram korrosionsegenskaperna.