I en inledande fas av projektet undersöktes allmänt förutsättningarna att använda en smältextraktionsapparat för mätningar av diffusibelt väte. Två konkreta frågeställningar framkom ur detta. Resterande del av projektet utnyttjades för att utreda och i görligaste mån avhjälpa dessa problem. En standardmetod för att köra diffusibelt och bundet väte i ett prov i en följd utarbetades. När mätningar på bakgrunden från tomma deglar gjordes med denna metod visade det sig att en tydlig topp erhölls vid positionen för det bundna vätet. Detta verkade först underligt eftersom motsvarande varken kunde ses vid positionen för det diffusibla vätet eller för totalvätet då detta mäts med den vanliga metoden. Ett huvudmoment för projektet blev att förklara och minimera denna topp (den s.k. degeltoppen). Den tolkning som framlades och provades var att toppen är väte som gasar ur då effekten under 50s höjs för att driva ut det bundna vätet. Skillnaden mot de andra två fallen är att effekten då länge legat på en konstant nivå som ger en konstant urgasningsnivå. Lämpliga metoder för att minimera och hantera ”degeltoppen” diskuteras sedan. Det andra problem som behandlas i projektet är svårigheterna att med apparaten i fråga göra mätningarna av diffusibelt väte vid en väldefinierad temperatur. Lecos kalibreringsdata går ej under 1400˚C och direkta visuella observationer av emitterat ljus från degeln tyder på att temperaturen ej ens alltid är stabil. Den kvarvarande och tunga delen av projektet ägnades åt att modifiera apparaten och montera en pyrometer för att mäta temperaturen mot degelns sida in situ. En kalibreringsprocedur för att bestämma emissiviteten för degeln utarbetas och med denna känd undersöks temperaturspridningen och temperatur till effekt relationen.