Mineralgödsel är en förutsättning för dagens konventionella jordbruk och utan mineralgödsel blir det problematiskt att få fram tillräckligt med foder och livsmedel. Sverige har ingen egen produktion av mineralgödsel och försörjningen är därför helt beroende av import. Denna rapport beskriver hur växtnäring hanteras ur beredskapssynpunkt i Sverige idag, och ger också en liten inblick i hur växtnäring har hanterats i tidigare kriser och pristoppar i andra länder. Rapporten beskriver också tre olika tänkbara krisscenarier där växtnäring behöver hanteras på olika sätt för att säkerställa livsmedelsförsörjningen i Sverige. Tidsperspektivet i scenarierna är relativt kort: ett fokuserar på hur växtnäringsförsörjningen kan lösas under den kommande växtodlingssäsongen medan de andra två scenarierna fokuserar på några år framåt i tiden. Scenarierna diskuterades på en workshop med deltagare från jordbruks- och växtnäringssektorn. I rapporten redovisas diskussionerna från workshopen. Under workshopen lyftes några brister i dagens system och förslag på vilket stöd och långsiktiga förändringar som behövs, för att säkra tillgången på växtnäring i Sverige under en kris: • I vardagen finns det ingen nationell eller regional planering av den svenska primärproduktionen och fördelningen av mineralgödsel eller andra insatsvaror till olika verksamheter, utan allt sköts av marknaden. Det finns därför ingen ansvarig offentlig aktör som har helhetsansvar för området. Vid en allvarlig brist på mineralgödsel kan det behövas någon som kliver in, säkrar leveranser och tar beslut om prioriteringar till olika verksamheter och eventuellt styrning av vem som odlar vad. Det kan även behövas någon som ansvarar för förebyggande arbete. • En trygg och resilient försörjning av växtnäring kommer att kräva en mångfald av lösningar. Dessa kräver i varierande grad samordning mellan marknadsaktörer och myndigheter. Vissa kan också kräva ny lagstiftning. Ett ”Gödselmedelskabinett” med ansvar att ta fram en strategi föreslogs. • Lagstiftning bör justeras alternativt införas för att utöka möjligheterna till miljö- och hälsomässigt säker återvinning av resurser från restflöden. Sådana ändringar skulle kunna förberedas redan nu, så att de snabbt kan träda i kraft i händelse av kris eller krig. • Sverige bör utveckla gemensamma strategier och avtal med andra länder, främst inom Norden, till exempel en nordisk strategi för växtnäringsfrågor.