Vid mottagande av avfall på en avfallsförbränningsanläggning finns en skyldighet enligt förordning om förbränning av avfall för verksamhetsutövaren av anläggningen att kontrollera avfallet och se vilken avfallstyp det kan hänföras till enligt bilaga 3 i avfallsförordningen samt kontrollera att det är lämpligt och tillåtet att förbränna det i anläggningen. Detta i syfte att försäkra sig att avfallet inte orsakar någon oönskad miljöpåverkan vid förbränningen och att det är tekniskt möjligt att förbränna på ett bra sätt och att det stämmer överens med det man har tillstånd att förbränna enligt miljötillstånd. Denna klassificering har överlåtits till de som levererar avfall till anläggningen. Många gånger används benämningar av fraktioner som exempelvis ”Grovt brännbart avfall” och Brännbart verksamhetsavfall” etc. Detta beror på att flera anläggningar inte kräver annan klassificering. Det skiljer också mellan olika miljödomar vad som i domen står angivet att man får ta emot. Vissa tillstånd har listor med sexsiffriga avfallskoder enligt bilaga 3 i avfallsförordningen och andra har mer svepande klassificeringar som ”Utsorterat brännbart avfall”. Utsorterade bränslefraktioner är också ett hinder för spårbarhet. I en sorteringsanläggning kan avfall med olika ursprung och avfallskoder blandas och sedan levereras som en bränslefraktion med en avfallskod även om den i praktiken kan bestå av flera avfall med olika avfallskoder. Slutsatsen i denna rapport är: 1. För att säkerställa att lagkraven uppfylls om klassificering av avfall enligt lämplig avfallskod, krävs en mer stringent användning av avfallskoder enligt bilaga 3 i avfallsförordningen. 2. Tydliga krav bör också ställas på leverantörerna att göra denna klassificering och att avfallskoder används i avtal och leveransdokumentation. Detta ställer också krav på de mottagande anläggningarna att uppgradera vågsystem och andra administrativa system för att kunna hantera avfallskoder. 3. Kompetensen kring hur avfall klassificeras bör också skärpas för alla aktörer i hanteringskedjan då fraktioner med felaktig klassificering upptäcks frekvent. En lösning kan vara att erbjuda utbildning i klassificering av avfall enligt avfallsförordningen. 4. Mottagningskontrollerna bör styras upp tydligare med tydliga konsekvenser och sanktioner för de som levererar felaktigt klassificerat bränsle eller på annat sätt avviker från verksamhetsutövarens mottagningskriterier. Ett förslag är att bedömningsgrunderna för avvikelse bör interkalibreras mellan anläggningarna. Även sanktionsnivåerna vid avvikelse skulle kunna koordineras om detta inte strider mot konkurrenslagstiftningen. 5. En levande och tät dialog mellan leverantörer och avfallsförbränningsanläggningarna är viktiga för att skapa förståelse av vikten för en korrekt klassificering av avfall till förbränning och spåra eventuella avvikelser. Om dessa punkter uppfylls så är bedömningen att det kommer vara svårt att hävda att anläggningarna inte uppfyller alla lagkrav och kommande krav enlig BAT-slutsatser. När det gäller farligt avfall så gäller mer strikta regler kring spårbarhet med anteckningsskyldighet för alla aktörer i hanteringskedjan. Denna hantering har av information har digitaliserats genom det nya nationella systemet för rapportering till avfallsregistret, vilket tagits i drift under slutet av 2020.