Den pågående coronakrisen har ställt kollektivtrafikbranschen inför en tuff utmaning. Resandet har minskat drastiskt och de som kan väljer allt oftare cykeln, bilen eller elsparkcykeln framför bussar och tåg när de väl reser. Samtidigt är den ekonomiska situationen pressad, inte minst för de regionala kollektivtrafikmyndigheterna.

Det finns de som argumenterar för att resandetappet och den vanskliga ekonomiska situationen kräver att strategiska men osäkra utvecklingsinsatser, så som utvecklingen av kombinerad mobilitet, sätts på paus. I syfte att möjliggöra hållbara resvanor bör varenda skattekrona som kan skakas fram läggas på att vinna tillbaka resenärerna till kollektivtrafiken, det vill säga på att upprätthålla ett attraktivt och tryggt utbud av linjelagd kollektivtrafik. Även om jag till fullo sympatiserar med investeringar i den linjelagda kollektivtrafiken, argumenterar jag i den här texten för en omvänd logik mot den ovan. Jag menar att pandemins effekter på resenärernas behov betingar att den offentliga sektorn bör växla upp sin roll i att utöka utbudet av nya typer av mobilitetstjänster i och utanför städerna, samt i att knyta dessa närmare kollektivtrafiken.