Omdaningen av offentlig sektor har lett till framväxten av nya professioner och roller. Behovet av samverkan och samordning tycks öka. Paradoxalt nog tycks ’gränser’ mångfaldigas i det ’gränslösa’ och globala samhället. Nya roller och gränser uppstår i allt intensivare möten mellan kulturer, normer, praktiker, intressen, ansvarsområden och problem. Dessa gränser kan vara organisatoriska, kunskapsmässiga, institutionella och/eller territoriella. Detta innebär att arbetet med samordning och gränsöverskridande praktiker, skapar nya professioner och roller. Det nya praktiker kretsar kring teman som integrering och koordinering. Dessa roller kallar vi för gränsgångare. Forskning, som fortfarande är i sin linda, visar att dessa gränsgångarroller kan innebära stora utmaningar för individer och organisationer; samtidigt som dessa roller tycks vara en stor tillgång i organisationer som är fragmenterade och genomsyras av olika nätverk och intressen. Dels ställer dessa gränsöverskridande arbetssätt stora krav på personliga förmågor och kompetens; dels får gränsgångare ofta bära komplexa och värdeladdade frågor genom organisatoriska landskap som inte sällan är fyllda av målkonflikter och ideologiska spänningar. I denna rapport framförs argumentet att organisationer måste bli bättre på att värdesätta gränsgångarrollen och anpassa de organisatoriska förutsättningarna till denna roll. Vi understryker vikten av situationsanpassat och tillåtande ledarskap1 och relevanta stödfunktioner i organisationen, som utbildning, metodhandledning och samtalsstöd. Kan man förstå framväxten av gränsgångare som en slags anpassning till det institutionella landskapet? Är det en övergående roll eller kommer dessa roller bli bestående givet att fler värden och behov måste hanteras i framtiden?