Det övergripande målet med projektet är att få fördjupade kunskaper och erfarenheter när det gäller användning av hydrofoberande medel som tillsätts betongmassan i sprutbetong med lågalkaliska bindemedel, med syfte att förbättra sprutbetongens beständighet och brukbarhet. Resultaten från detta projekt bidrar till ökad förståelse för praktiska möjligheter med och begränsningar för hydrofoberande medel som tillsätts betongmassan i sprutbetong, och därmed minskar behovet av kostsamma fältförsök, med ” trial and error”.En stor del av projektet har ägnats åt att studera inverkan av hydrofoberingsmedlen på egenskaperna i det tidiga stadiet, då de är avgörande för den praktiska tillämpningen. Därutöver har inverkan på egenskaper som hållfasthetsutveckling och vidhäftningshållfasthet mätts. Vilken hydrofobicitet som dessa medel ger betongen har också undersökts. Dessa provningar har främst gjorts på pasta, bruk eller betong som gjutits på konventionellt sätt, alltså inte på sprutbetong. Därutöver har provsprutning gjorts med en betong med ett av medlen samt en referens utan hydrofoberingsmedel för att kartlägga beteendet vid sprutning. På prover av den sprutade betongen har vidhäftningshållfastheten, hydrofobiciteten och kloridinträngningen bestämts.Två hydrofoberande medel, Sitren P 750 (E) och Silres BS 1001 (W) har använts, båda baserade på organosilikater. Medel E grundar sig på modifierad siloxan som är anbringad på silikastoft och medel W är en vattenbaserad emulsion av silan/siloxan. De flesta provningarna har utförts dels med ett rent Portlandcement (Degerhamns Anläggningscement från Cementa) och dels ett Portland-flygaskecement (Slite Anläggning FA från Cementa). Båda är sulfatresistenta och lågalkaliska. Provningar med och utan accelerator har utförts.Använda utan accelerator påverkade medel W bindetid och värmeutveckling i betydligt högre grad än medel E. Medel W hade en klart retarderande effekt. Denna effekt kunde dock i hög grad kompenseras genom tillsats av en accelerator. 28-dygnshållfastheten sänktes med båda hydrofoberingsmedlen, mest med medel W, men även i detta fall kompenserades denna effekt till viss del av acceleratorn. Acceleratorn hade inte samma avgörande effekt när medel E användes.Vid provning på gjuten betong var vidhäftningen bättre och mindre spretig (mindre standardavvikelse) med medel W än med medel E. Hydrofobiciteten hos blandningar med de båda medlen vara jämförbar.Provprutningen genomfördes med medel W och accelerator. Med hydrofoberingsmedel erhölls samma konsitens med mindre mängd vatten. Beteendet vid sprutning med medel W var lika bra som eller något bättre än utan. Hydrofoberingsmedlet påverkade inte sprutbetongens vidhäftning. Vattenabsorptionen hos sprutbetongen med hydrofoberingsmedel var c:a 30 % lägre än utan sådant medel, och motståndet mot kloridinträngning ungefär 40 % bättre.

The overall goal with this project is to acquire more profound knowledge and experiences as regards the use of hydrophobic agents added to fresh concrete (hydrophobic admixtures) intended for sprayed concrete with low-alkali binders, with the purpose to enhance the durability and serviceability of the sprayed concrete. The results from this project contribute to increased understanding of the practical possibilities with and limitations for hydrophobic admixtures in sprayed concrete. Thus the need for costly field tests, with trial and error can be decreased.A large part of the project has been devoted to study the influence of the hydrophobic admixtures on the properties at an early stage, since these are decisive for the practical application. In addition the influence on strength development and bond have been determined. The hydrophobicity that these admixtures give the concrete has also been investigated. These tests have primarily been carried out on paste, mortar or concrete cast in a traditional way, not on sprayed concrete. Spraying tests have been carried out with one of the hydrophobic admixtures and a reference without admixture in order to study the behaviour at spraying. On samples from the sprayed concrete the bond, hydrophobicity and chloride intrusion have been determined.Two hydrophobic admixtures, Sitren P 750 (E) and Silres BS 1001 (W) have been used, both based on organosilicates. Admixture E consist of a modified siloxan which is attached to silica fume and admixture W is a water based emulsion of silan/siloxan. Most of the tests were carried out on a pure Portland cement (Degerhamns Anläggningscement from Cementa) and on a Portland-fly ash cement (Slite Anläggning FA from Cementa). Both cements are sulphate resistant and have low alkali content. Tests with and without accelerator have been carried out.When used without accelerator admixture W influenced the setting time and the heat development much more than admixture E. Admixture W had a clear retarding effect. It was though possible to compensate for this effect by adding an accelerator. The 28 day strength decreased when both admixtures were used, most with admixture W. But also in this case this effect was to some extent compensated by adding an accelerator. The accelerator did not have a decisive influence when admixture E was used. When the bond was determined on cast concrete admixture W gave higher and less deviating results than admixture E. The hydrophobicity in mixtures with the two admixtures was comparable.The spray test was carried out with admixture W and an accelerator. With the admixture less water was needed to give the same workability. The behaviour at spraying was as good as, or somewhat better, with the hydrophobic admixture compared to the mix without. The hydrophobic admixture did not influence the bond of the sprayed concrete. The water absorption of the sprayed concrete with the hydrophobic admixture was approximately 30 % lower than without, and the resistance to chloride intrusion was approximately 40 % higher.