För betongkonstruktioner som är exponerade i aggressiva miljöer kan korrosionsskador uppstå som kräver kostsamma reparationer. Aggressiva miljöer kan t.ex. vara konstruktioner i kontakt med havsvatten där klorider kan transporteras genom betongskiktet fram till armeringen och där orsakar korrosionsskador. För att förhindra vissa korrosionsskador kan armering av kolstål (som är det vanligaste armeringsmaterialet) bytas ut mot armering i rostfritt stål. Idag finns en mängd olika rostfria stål, med olika korrosionsegenskaper, tillgängliga på marknaden och det är därför viktigt att kunna klassificera korrosionshärdigheten för dessa stål. I en tidigare litteraturstudie ”Elektrokemiska metoder för utvärdering av armeringskorrosion samt kritisk kloridjonkoncentration för rostfritt stål i betong” [1] så undersöktes vad som har rapporterats i litteraturen om provningsmetoder för att undersöka korrosionshärdigheten för rostfritt stål i betong. Det framgick av litteraturstudien att en potentiostatisk metod med polarisering till +200 mV kan vara lämplig. I denna studie har en liknande potentiostatisk metod tillämpats och utvärderats. Provkropparna placerades i ett vattenbad där temperaturen ökade med 5°C per 14 dagar från lägst 20°C till maximalt 40°C. Två austenitiska och tre duplexa stål har undersökts och resultaten visar att stålen EN 1.4301 (304), EN 1.4162 (2101), EN 1.4436 (316) fick korrosionsangrepp vid 4 vikt-% Cl per cementvikt när temperaturen på vattenbadet var mellan 20 och 30°C. Det mer legerade duplexa stålet EN 1.4362 (2304) fick korrosionsangrepp vid 6 vikt-% Cl per cementvikt vid en temperatur på 35°C. Det högst legerade stålet EN 1.4462 (2205) fick inga korrosionsangrepp vid10 vikt-% Cl per cementvikt som var den högsta kloridkoncentrationen.