Generellt sett så har rostfria stål en hög korrosionsresistens i atmosfärisk miljö p.g.a. den mycket tunna oxidfilmen på ytan, en film som fungerar som en barriär och försvårar initieringen av en korrosionsprocess på stålets yta. Dock så kan rostfria stål få svåra gropfrätningsangrepp i vissa aggressiva atmosfärer där t.ex. klorider och SO2 finns närvarande. Olika ytstrukturer kan ge ytan olika egenskaper som vätbarhet, ytråhet och ytsammansättning. En yta som har hög vätbarhet har en tjockare fuktfilm på ytan jämfört med en yta som har låg vätbarhet. Det är i fuktfilmen på ytan som korrosionsprocesserna sker, aggressiva partiklar och gaser kan tas upp i fuktfilmen från atmosfären och öka korrosionshastigheten. Ytråheten påverkar både vätbarhet och hur mycket partiklar som fastnar på en yta, därmed påverkar ytråheten korrosionshastigheten. Ytsammansättning anger vilka och hur mycket det finns av ett ämne i den skyddande oxidfilmen, ämnen som kan ha betydelse för hur lätt korrosion uppstår, t.ex. så kan olika sulfider fungera som initieringsyta för korrosionsangrepp. I litteraturen har det dragits olika slutsatser om vilken ytegenskap som har störst betydelse för korrosionens omfattning. Vissa studier säger att ytråheten har störst betydelse medan andra säger att ytsammansättningen har störst betydelse. Särskilt låglegerade ferritiska rostfria stål kan få svår gropfrätning i aggressiva miljöer och då har typen av ytstruktur liten betydelse för hur stora korrosionsangreppen blir. För de mer legerade austenitiska stålen kan typen av ytstruktur ha stor betydelse för storleken på korrosionsangrepp. Höglegerade stål som innehåller molybden har generellt sett små korrosionsangrepp och typen av ytstruktur har liten betydelse för korrosionsangreppens omfattning. Sammantaget tycks det dock vara så att ytråheten ändå har relativt stor inverkan på korrosionsresistensen, dock har relativt få studier genomförts där ytråheten verkligen mätts.