I detta uppdrag undersöker vi kemiska tillsatser i plaster som försvårar eller utgör hinder för återvinning av materialet. I denna rapport avser kemiska tillsatser additiv som medvetet introducerats i produkten eller materialet, och det är dessa kemiska ämnens natur som avgör problematiken ur återvinningssynpunkt. Vi fokuserar på byggsektorn eftersom denna sektor använder stora mängder plast av hög kvalité. Trots detta är återvinningsgraden för plast låg och potentialen att öka återvinningsgraden är därmed stor. Ett materials potential för återvinning bestäms av flera faktorer, varav kemikalieinnehåll är en. Det är viktigt att tänka på vilken eller vilka produkter plasten är lämplig att återvinnas till, och hänsyn måste alltid tas till gällande kemikalielagstiftning för just de produkttyperna. Kemiska ämnen som kan vara skadliga för människan och/eller miljön är särskilt viktiga att utreda, men det finns också andra tillsatser i material och produkter som försvårar återvinningsprocessen eller påverkar kvalitén på den återvunna plasten negativt så att marknaden för det återvunna materialet blir begränsad. Ytterligare en faktor att ta i beaktande är hur exponeringen för kemikalierna ser ut, om de är bundna i plasten eller kan emitteras och utsätta människor och miljön för direkta risker. De stora kategorierna i denna kartläggning har varit golv, rör och rördelar, kablar, profiler och lister, isoleringsmaterial, samt tätningsskikt. För dessa produktgrupper dominerar polymertyperna PVC, PE av olika densitetsgrad och comonomer-innehåll, PP (homo- och copolymer), PS och PUR. Då härdplaster, där även PUR ingår, förekommer i form av lacker, adhesiv och ytbeläggningar i byggprodukter behandlas dessa också övergripande. Många materialströmmar finns tillgängliga för återvinning inom kategorin byggplast generellt sett, men möjligheterna och incitamenten att sortera ut dessa i sina ursprungliga fraktioner är låg. Detta beror antingen på att efterfrågan på mekaniskt återvunnet material i dessa produktkategorier inte är stor nog, som för PEX och vissa typer av rör, eller på att volymerna är för låga för lönsamhet. Ett exempel på det sistnämnda är profiler och lister av PVC där etablerad cirkulär återvinning finns ute i Europa, men produktkategorin är för liten i Sverige för att drivkraften ska uppstå. Eftersom flera av de polymermaterial och produkter vi kartlagt i denna rapport har en historisk användning av idag reglerade, eller till och med förbjudna kemiska ämnen, kompliceras återvinningen av byggplast i att de inkommande avfallsströmmarna är av mycket varierande ålder. För att möjliggöra en högre återvinningsgrad och bättre kvalitet krävs därför utökad och mer noggrann sortering så att problematiska, och i vissa fall hälso- och miljöfarliga, innehållsämnen inte följer med i den mekaniska återvinningen, men inte heller så att kvalitativa fraktioner av en viss produkt- och polymertyp avvisas från återvinning av säkerhetsskäl. Ett axplock av problematiska tillsatser är tungmetallstabilisatorer och mjukgörare i produkter av PVC, flamskyddsmedel i isolering av EPS och XPS, samt silanförnätad PEX som innehåller tennkatalysator. Kontaminering i form av härdplastrester, felsorterad PEX i PE-recyklat, samt tejper och fogar på tätskikt utgör de mer oavsiktliga, fysiska hindren för kvalitetsmässig återvinning tillsammans med faktumet att en stor del av kablar och rör helt enkelt inte utvinns ur marken efter sin användningstid. Sammanfattningsvis skulle fler fraktioner av byggplast kunna återvinnas mekaniskt genom att stärka infrastrukturen kring insamling och sortering, men för detta krävs ökad efterfrågan och långsiktig lönsamhet. Kemiska återvinningsmetoder seglar upp som en möjlig lösning för flera av de hinder som identifieras i denna studie, till exempel tvärbundna material, material med hög andel fyllmedel, eller för avskiljning av oönskade tillsatser likt tungmetaller och ftalater. Kartläggningen av detta område får därför ses som en intressant frågeställning för ytterligare arbete.