Räddningsinsatser i undermarksanläggningar kan vara komplexa och kräva såväl kunskap som stora resurser. Spårtunnlar är dock generellt sett lättare att orientera sig i då tågtrafiken kräver relativt raka tunnlar utan stora lutningar. Om tunneln inte försetts med brännbar kondensisolering gör bergets eller betongens ytskikt och egenskaper att risken för övertändning är försumbar utom exempelvis inuti ett fordon eller i slutna teknikutrymmen. Detta gör att behovet av släckvatten för självskydd längre bort från branden är liten och att behovet av snabb och effektiv förflyttning vid rekognosering och avsökning motiverar förflyttning utan samtidig slanguppbyggnad.
Inom Ostlänken-projektet har ett insatskoncept tagits fram, där huvudsaklig förflyttning sker i en brandtekniskt avskild servicetunnel och förflyttning från närliggande tvärtunnlar till en plats på säkert avstånd från branden sker i det drabbade tunnelröret. Förflyttningen från tvärtunneln mot branden föreslås ske utan samtidig slanguppbyggnad i de fall detta kan ske utan risk för den enskilda rökdykaren. Insatskonceptet för Ostlänken bygger också på att räddningstjänsten ska kunna dra nytta av de tekniska installationer som projekterats som stöd för utrymning, exempelvis belysning i handledare ovan gångbana.
Projektet har genomförts i syfte att studera förflyttnings- och avsökningshastigheter i spårtunnelmiljö utan samtidig slangdragning, samt för assisterad förflyttning med bår eller med spårgående räddningstralla. Målsättningen var att påbörja insamlandet av ett vetenskapligt underlag som kan användas i verifieringen av insatskoncept liknande Ostlänken och vid andra tillfällen när bedömning av räddningstjänstens förmåga eller metoder behöver genomföras.
Rökdykarnas hastighet vid avsökning var snabbare än vad som visats i andra försök med samtidig slanguppbyggnad. Avsökningshastigheten var ca 0,5–0,6 m/s gående på gångbana och ca 0,6–2,0 m/s när avsökningen skedde från räddningstrallan. Ljusförhållandena var dock betydligt bättre än under tidigare försök i och med den kontinuerliga belysningen på handledaren. När avsökningen skedde från trallan var det endast det rökdykarpar som hade den lägsta förflyttningshastigheten som lyckades hitta den nödställde på gångbanan bakom tåget.
Tillgången till värmekamera angavs i all utvärdering som en förutsättning för säker förflyttning i den rökfyllda miljön. Användandet av dubbla värmekameror skapade en trygghet i att båda rökdykarna enskilt kunde avsöka och orientera sig i tunneln. En skarp rekommendation som stöds av detta, samt tidigare genomförda, försök är att samtliga rökdykare som rör sig i den rökfyllda tunnelmiljön förses med egen värmekamera.
Även om samtliga medverkande rökdykare i enkäter och vid de gemensamma genomgångarna uppgav att de kände sig trygga att genomföra förflyttning och insats utan samtidig slanguppbyggnad, fanns ett mindre antal rökdykare som angav att de vid en skarp insats gärna sett tillgång till säkert vatten, trots att de inte kunde redogöra för vilken nytta de skulle ha av brandslangen i liknande miljöer längre bort från branden. Detta visar på ett behov av ytterligare utbildning, övning och utveckling för att räddningstjänstens personal ska känna sig trygga med att genomföra insatser längre bort från brandplatsen utan tillgång till säkert vatten.
Västerås, 2023. , s. 57