Den här rapporten beskriver och analyserar sex svenska innovationsplattformar för hållbara och attraktiva städer. De studerade innovationsplattformarna finns i Borås, Göteborg, Kiruna, Lund, Stockholm och Umeå och har startats och bedrivits med projektstöd av Vinnova i form av en särskild satsning på innovationsplattformar i städer

This exploratory thesis aims to describe and analyze how boundaries emerge, affect planning practices, and how boundaries are managed over time in order to achieve integrated planning processes. This thesis is particularly interested in how the interplay between boundary-spanning and boundary-crossing activities in relation to the organization of strategic spatial planning can be understood from an institutional perspective. The overall research question was sub-divided into three further research questions: How do boundaries emerge, and how are they managed, when planning is organized? What boundary arrangements emerge over time for the managing of boundaries? How can the choice of boundary arrangement be understood in relation to institutional orders? The thesis involves a case study of two urban planning projects and an organizational planning reform. Using a qualitative research approach, empirical data were collected through participant observations when planners collaborated, shadowing planners in their work environment, conducting semi-structured interviews with planners, hosting focus group discussions, and analyzing relevant documents. The findings of the present study demonstrate that planners face multiple challenges related to boundaries, which in turn encourages continuous transformation processes. Negotiations are revealed to play a crucial role in managing and modifying boundaries. More specifically, different and conflicting views on how boundaries should be drawn and desired characteristics of the boundaries converge in negotiation processes. Drawing on the institutional theoretical framework of the study, the organizing principles of egalitarianism and hierarchy are positioned in opposition to one another. Negotiations ultimately result in an egalitarian approach to boundary management, which involves preserving formal boundaries and organizing planning work across boundaries. An informal planning organization emerges alongside the formal planning organization, and specific boundary arrangements and approaches to organize collective action in a polycentric planning environment become institutionalized. This development, however, gives rise to new problematic boundaries between the formal and informal planning organization, which in turn leads to further negotiation and incremental changes to boundary arrangements and planning practices.

It has been highlighted how design engagement with the public sector risks being either irrelevant or instrumental to technocratic agendas due to a lack of understanding of the public sector’s nature. Based on the idea of public sector innovation as a matter of learning and adaptation for continuous improvement, this article looks at how participatory design approaches can be used to drive co-learning processes within the public sector, namely, collaborative learning processes about institutional aspects. It reflects on the authors’ engagement within a Swedish public organisation that relied on traditional design processes and co-learning processes. By analysing these processes, the article highlights how design as problem framing, by supporting collaborative reflexivity, can be a fruitful way to engage with institutional aspect. © 2022 The Author(s). 

Kraftsamling är ett gränsöverskridande arbetssätt för att tackla samhällsutmaningar i ett geografisk avgränsat område. Arbetssättet går ut på att åstadkomma tillfällig resursförstärkning och en kollaborativ planerings- och problemtacklingsprocess som organiseras på ett gränsöverskridande sätt tillsammans med myndigheter, offentliga organisationer, boende, civilsamhället, akademin och företag. Det handlar om att tackla konkreta problem i det korta perspektivet och bygga kapacitet för insatser som verkar långsiktigt på ett förebyggande och främjande sätt. Arbetet sker stegvis och genom ständig lärande. Metodboken innehåller praktiska tips, beskrivning av konkreta lärdomar och en fördjupningsdel med tydligare koppling till rådande forskning. Metodboken lyfter också fram de utmaningar som kan uppstå när arbetet sker på ett gränsöverskridande sätt och när det uppstår konflikterande intressen och perspektiv som måste hanteras. Metodboken skall inte ses som en ”kokbok” som skall följas till ”punkt och pricka” för lyckat resultat, utan snarare tjäna som en inspiration till samhällsplanerare, politiker och experter som behöver experimentera med sina lokala förutsättningar för att kunna åstadkomma en fungerande samhällsplanering.

Gränsöverskridande samarbete, samverkan och tidsbegränsade arbetssätt är på modet. Stadsplanering, samhällsstyrning, välfärdsproduktion och tackling av samhälleliga utmaningar sker allt mer i projektform och inkluderar en blandning av offentliga verksamheter, privata aktörer och intressenter. Så kallad gränsöverskridande organisering sker över olika typer av professionella, organisatoriska, geografiska och institutionella gränser. Denna trend har även inneburit ett ökat intresse för gränsgångare och olika typer av gränspraktiker som enligt studier spelar en allt viktigare roll i gränsöverskridande samverkansmiljöer. Denna studie söker svar på hur en gränsgångarpraktik kommer till uttryck i en samverkansmiljö, vilka problem som uppstår och på vilket sätt praktiken eventuellt bidrar till samverkan. Studien har fokuserat på projektet

Kraftsamling Sjöbo som har pågått sedan december 2017. I Kraftsamlingen deltar offentliga verksamheter, civilsamhället, myndigheter, föreningar, akademin, forskningsinstitut och invånare. Syftet är en hållbar omställning av en stadsdel. För det första visar studien att det krävdes en omfattande arbetsinsats för att åstadkomma ett fungerande samarbete över gränser. Det gränsöverskridande samarbetet försvårades delvis på grund av skillnader i kultur, intressen, värderingar och organisatoriska förutsättningar. För det andra visar studien att projektledarrollen förändrades och arbetet med Kraftsamlingen visade sig kräva omfattande gränsöverskridande interaktion, facilitering och ständigt pågående problemlösning. Gränsgångaren trädde in i en ledarskapsroll när situationer krävde det och arbetade aktivt för att skapa strukturella förutsättningar för att åstadkomma fungerande samarbete, baserat på Kraftsamlingens mission och värden. Gränsgångarpraktiken visade sig vara komplex och mångfacetterad. Gränsgångaren kopplade exempelvis samman aktörer, byggde sociala nätverk, mobiliserade resurser, försökte påverka rådande tanke- och arbetssätt, förflyttade information över gränser, agerade som översättare mellan professionella gemenskaper, löste uppblossande konflikter, skapade nya organisatoriska strukturer, försökte skapa engagemang och drev på för kollektiv handling. Gränsgångaren försökte etablera en gemensam samverkanskultur och arbetade aktivt med de sociala sammanhangen i organisationen.

För det tredje indikerar studien att den här typen av gränsöverskridande ledarskapspraktik spelar en viktig roll i gränsöverskridande samverkansmiljöer där en mångfald av aktörer som har olika förutsättningar och intressen deltar. Studien illustrerar även de utmaningar som ett projektbaserat arbetssätt kan innebära när gränser korsas och när frågorna som hanteras är komplexa och sammansatta. Studiens resultat kan också omsättas till ett antal praktiska rekommendationer. För det första bör synen på projektledarskapet i komplexa samverkansprojekt nyanseras och utvidgas. För det andra bör gränsgångarroller och det informella ledarskapet synliggöras och uppvärderas i samverkansmiljöer. För det tredje bör de specifika kompetenserna och det nödvändiga sociala hantverket synliggöras och inkluderas i rekryteringsarbetet hos organisationer.

För att skapa en framtida hållbar stad krävs ambitioner, mål och en tydlighet angående vart staden är på väg och hur förvaltningar och bolag tillsammans ska ta sig dit. Över tid har hållbarhetsfrågan mer och mer kommitatt handla om organisation: hur ska våra organisationer se ut och hur skade arbeta för att kunna hantera alla de utmaningar vi står inför? ForskarnaMoldavanova och Goerdel (2018) menar till exempel att en organisationmåste vara ”self-sustainable”, för att kunna hantera stora utmaningar ochhöga ambitioner. Det innebär att en organisation måste ha kapacitet för attkunna hantera en så stor utmaning som hållbarhet är. När vi pratar om organiseringen av hållbarhetsfrågan har diskussionen rört sig till en ”meso-nivå”, det vill säga en organisationsnivå. Det finns idag en kritik mot attmoderna organisationer ofta är kortsiktigt fokuserade, något som förstärksav New Public Management-paradigmet. Att utvärderas och kontrolleras på kort sikt men samtidigt arbeta motlångsiktiga mål är en problematik som vi har stött på i våra studier avsvenska städer och deras hållbarhetsarbete. Vi möter också ofta uttalandensom tyder på att det tar upp mycket tid och kraft för tjänstepersoner attfundera på hur organisationen ska se ut, vem som ska ingå i olika projekt,hur beslut fattas och hur kultur kan förändras. Våra studier visar också attmånga komplexa frågor som handlar om hur staden ska te sig i framtidenbehandlas i gränsöverskridande samverkan. Detta är i sig inte förvånande,många har konstaterat att de samhälleliga utmaningar vi står inför inte kanhanteras av en organisation enskilt, utan måste hanteras över gränser (Williams, 2012). Men förutom att hållbarhetsfrågan är utmanande i sig, finnsdet också flertalet utmaningar som har att göra med själva organiseringen.I det här kapitlet beskriver vi utmaningarna som uppstår i organisationersom har att arbeta med hållbarhetsfrågan. Vi kommer att utgå från två olikastudier av två städer, där organiseringen skiljer sig åt och där man därförhar valt två olika sätt att lösa ett problem, eller snarare att möta en utmaning. Vi inleder med att först kortfattat beskriva de två städernas arbete föratt sedan beskriva utmaningarna.

Projektet Nationell samverkan mellan innovationsplattformar för hållbara attraktiva städer har sedan november 2016 arbetat med kunskapsutbyte och lärande mellan de sex städerna Borås, Göteborg, Kiruna, Lund, Malmö och Stockholm som ingår i Vinnovasatsningen “Utveckling av innovationsplattformar för hållbara attraktiva städer”. Alla städer har, på lite olika sätt, tagit sig an utmaningen att bygga innovationskapacitet och hitta vägar runt hinder för innovation för hållbar stadsutveckling.Tillsammans har städerna utvecklat unik kunskap om lokala samhällsutmaningars komplexitet och på vilket sätt innovationsarbete kan främja en hållbar utveckling. Fokus för arbetet har varit gränsöverskridande samarbete och på vilket sätt gränsgångare, ledarskap, organisationskultur och stödjande strukturer kan bygga kapacitet och mobilisera en omställning för hållbar utveckling. Med andra ord hur man kan utveckla innovationskapacitet och innovationsledning för hållbar samhällsutveckling i städer.Redan i halvtidsrapporten Leda och organisera innovation för hållbara städer och samhällen -erfarenheter från innovationsplattformarna 2017, redovisades viktiga erfarenheter med konkreta exempel från de olika städernas innovationsplattformar. I rapporten beskrivs också några av de samhällsomvälvande hållbarhetsutmaningar som gör behovet av radikalt nya lösningar ocharbetssätt akut. Rapporten argumenterade för att många av utmaningarna är så komplexa att det behövs ett helhetsperspektiv som inkluderar samverkande aktörer från både regionala instanser, den statliga nivån och nationella och internationella nätverk, för att möjliggöra innovation och förändring på det lokala planet. Den här rapporten bygger vidare på dessa erfarenheter, med en rad slutsatser och exempel som kan användas på kommunal nivå, men den innehåller också ett förslag på en agenda för nationella och regionala aktörer.Under det senaste året, med bland annat alarmerande klimatrapporter, fortsatt ökade sociala klyftor, en extrem värmebölja som stressade samhällssystemen och politisk turbulens både nationellt och internationellt har vår övertygelse stärkts än mer; innovationsplattformar är centrala för att utifrån sina unika lokala förutsättningar utforska och utveckla lösningar för hur vi ska klara av samhällets hållbarhetsutmaningar.

Projektstudion är ett arbetssätt som underlättar för professionen att tackla problem och genomföra projekt som kräver samverkan över förvaltningsmässiga, organisatoriska eller kunskapsmässiga gränser. Projektstudion som arbetssätt nyttjas när frågor eller problem är komplexa, tvetydiga eller gränsöverskridande; eller där det krävs involvering av intressenter eller fler kunskapsperspektiv. Projektstudion kan användas för att hantera händelser och situationer där det av någon anledning saknas organisatoriska rutiner, förhållningssätt, procedurer eller kompetens för att hantera. Projektstudion kan användas för att skapa en robust samsyn i organisationen kring en viss fråga, hitta kompromisser, lösa uppgifter på ett snabbare sätt, öka det organisatoriska lärandet eller för att skapa ett bättre beslutsunderlag genom att inkludera en bredare kunskapsbas.

Samhällen ställs i allt större grad inför komplexa utmaningar som blir allt svårare att hanteramed befintliga resurser och arbetssätt. För att kunna skapa förutsättningar för ett välmående,ekologiskt och socialt hållbart samhälle, nu och i framtiden, behöver en omfattande kursändringske. Behovet av sociala, organisatoriska och tekniska innovationer, som på olika sättbidrar till att ersätta ohållbara energi- och transportsystem samt föråldrade sätt att producerasamhällstjänster och kunskap på, är stort.Den samhällsvetenskapliga forskningen lyfter fram vikten av bred samverkan mellan sektorsochmyndighetsgränser för att kunna ta sig an komplexa hållbarhetsutmaningar. Dagensstuprörstänkande försvårar gemensam kunskapsproduktion och problemlösning. Däremotfinns det tecken på att den traditionella, hierarkiska och centralistiska samhällsstyrningenhåller på att omformas till att bli mer nätverksbaserad, horisontell och samarbetsbaserad.Denna styrningsform - som i den engelska litteraturen kallas för governance - bygger i högre gradpå nätverkande och flernivåsamverkan mellan näringsliv, offentlig sektor och civilsamhället.När det gäller hållbar utveckling och innovation anses städerna spela en allt viktigare roll. Delsär städer kraftfulla påverkansnoder som främjar spridningen av radikala innovationer; dels bidrarstädernas unika synergier och tillgång till infrastruktur, kapital och kompetenser till ökadinnovationsförmåga. Hur skall städerna organisera sig för att kunna öka samverkan och främja ettexperimentellt förhållningssätt för att kunna ta sig an komplexa utmaningar? Hur skallstäderna organisera sig för att dra nytta av den ökade innovationsförmågan givet desamhällsutmaningar vi står inför?I Sverige och internationellt har nya typer av organisationsformer och arenor börjar växa framsom ett svar på ovan tecknade utmaningar: urban living labs, urban transition labs, social labs, policy labs,innovationsplattform för att ta några exempel. Alla dessa miljöer har som syfte att främja flernivåsamverkan,innovation och problemlösning. I Sverige främjas denna utveckling främst tackvare innovationsmyndigeten Vinnova som på olika sätt stödjer dessa framväxande försök atthitta nya typer av organisationsformer. I Europa sker stora satsningar på liknande miljöergenom Horizon 2020 och JPI Urban Europe. Syftet med den här rapporten är att ge en bild avhur dessa nya innovationsmiljöer växer fram som styrverktyg för att driva hållbar stadsutveckling.I anslutning till rapporten har även gjorts en kartläggning och klassificering avsvenska innovationsmiljöer för hållbara städer.

Omdaningen av offentlig sektor har lett till framväxten av nya professioner och roller. Behovet av samverkan och samordning tycks öka. Paradoxalt nog tycks ’gränser’ mångfaldigas i det ’gränslösa’ och globala samhället. Nya roller och gränser uppstår i allt intensivare möten mellan kulturer, normer, praktiker, intressen, ansvarsområden och problem. Dessa gränser kan vara organisatoriska, kunskapsmässiga, institutionella och/eller territoriella. Detta innebär att arbetet med samordning och gränsöverskridande praktiker, skapar nya professioner och roller. Det nya praktiker kretsar kring teman som integrering och koordinering. Dessa roller kallar vi för gränsgångare. Forskning, som fortfarande är i sin linda, visar att dessa gränsgångarroller kan innebära stora utmaningar för individer och organisationer; samtidigt som dessa roller tycks vara en stor tillgång i organisationer som är fragmenterade och genomsyras av olika nätverk och intressen. Dels ställer dessa gränsöverskridande arbetssätt stora krav på personliga förmågor och kompetens; dels får gränsgångare ofta bära komplexa och värdeladdade frågor genom organisatoriska landskap som inte sällan är fyllda av målkonflikter och ideologiska spänningar. I denna rapport framförs argumentet att organisationer måste bli bättre på att värdesätta gränsgångarrollen och anpassa de organisatoriska förutsättningarna till denna roll. Vi understryker vikten av situationsanpassat och tillåtande ledarskap1 och relevanta stödfunktioner i organisationen, som utbildning, metodhandledning och samtalsstöd. Kan man förstå framväxten av gränsgångare som en slags anpassning till det institutionella landskapet? Är det en övergående roll eller kommer dessa roller bli bestående givet att fler värden och behov måste hanteras i framtiden?